Still Alice 2014

Alice Howland är professor i språkvetenskap. Hon är en lycklig, högpresterande kvinna, mitt i karriären, mamma till tre vuxna barn och fru till en framgångsrik man och har, som man säger, allt. Men plötsligt tappar hon under ett föredrag sina älskade ord, vilket åtföljs av en tids ytterst småskalig, men oroande förvirring så att hon söker upp en neurolog för att utesluta en hjärntumör. Hjärntumör har hon inte, men får däremot diagnosen aggressiv familjär (ärftlig) Alzheimers och tvingas till sin fasa inse att livet som hon nu känner det är på väg att raskt ta slut.

Alzheimers är en sjukdom som drabbar den drabbades familj och nära omgivning extremt hårt. För medan den sjuka personen ifråga efter ett tag inte själv har en aning om sitt eget tillstånd är familjen hela tiden medvetna vid sidan av och måste vanmäktigt bevittna när den de älskar så sakteliga tynar bort och på sätt och vis blir till någon helt annan. Istället för att här fokusera på de anhörigas lidande eller hur relationerna påverkas av ett svårt sjukdomsbesked är ”Still Alice” en film som i första hand skildrar den drabbade och dennes rädsla för sin egen hjälplöshet.

Filmen baseras på den bästsäljande boken med samma namn av Lisa Genova och är regisserad av Wash Westmorland och Richard Glatzer, som själv sedan en tid är sjuk i ALS vilket utan tvivel bidrar till det autentiska porträttet av filmens huvudperson och hennes kamp att få vardagen att hänga ihop. Det här är Alices berättelse, men Julianne Moores film.

Julianne Moore. Denna fantastiska kvinna och aktris. Lågmält nyanserad, känslig och närvarande i vartenda ögonblick lyser hon bara starkare i takt med att Alices glöd falnar. I Moores ansikte kan vi med den grymmaste tydlighet se ångesten och oron speglas och i ögonen skönja skräcken det måste innebära att veta att snart kommer en dag då namnen på ens barn inte längre går att finna i minnet, då familjens ansikten inte längre är bekanta och då det enda som är kvar av dig själv är fragment av en person du inte längre känner.

”Still Alice” är en otroligt fin och mycket gripande film som utan större möda berör sin publik till tårar. Det är lågmält och intimt, men utan att någonsin gå för nära inpå. Det är tragiskt - visst, fast blir aldrig sentimentalt såtillvida att man som åskådare sitter och snyftar för att det är synd om stackars Alice. För även om det förvisso är synd om henne så blir det inte tårdrypande därför, utan för att vi lär känna henne så att vi också helhjärtat känner med henne, varför hennes lidande blir så påtaglig även för oss. Vi kan, om inte förstå, så åtminstone tack vare Julianne Moores otroliga prestation och den likaledes fantastiskt finstämda regin och det enkla men effektiva fotot, med stundom suddigt fokus och gryniga flashbacks, ändå ana det fruktansvärda i att bokstavligen vara på väg att tappa bort sig själv.

Alec Baldwin spelar Alices make John och aldrig har nog jag sett honom så naturlig och äkta, perfekt balanserad mellan frustrerad maktlöshet och ändlös kärlek till sin livspartner. Även Kristen Stewart överraskar som parets yngsta barn Lydia och vi får ta del av flera riktigt rörande scener mellan mor och dotter som både värmer, men också är obeskrivligt sorgliga.

Vi förstår att Alices liv krymper, men att familjens motvilligt går vidare, för det är vad liv gör. Mitt i den skoningslösa sorgen och tragedin som utspelas, väcks alltså också något annat i mig. En slags lust att ännu mera leva. Jag blir påmind om att ta tillvara på det som är, på nuet och inte vänta till sen, till det kanske är för sent. ”Still Alice” är en uppmaning till och handlar slutligen, när väl tårarna torkat och känslan av vanmakt lagt sig - om att just leva. Att livet faktiskt går vidare, för de flesta. Och det är, mitt i allt det andra jobbiga, en väldigt fin påminnelse.