Still Walking 2008

Nu är "Still Walking", trots likheterna, inte en maträtt utan en långfilm av den japanska filmskaparen Hirokazu Koreeda. 

Ryota Yokoyama (Hiroshi Abe) är på väg hem till sitt barndomshem där båda hans föräldrar fortfarande bor kvar i. Samtliga familjemedlemmar är på plats för att gemensamt avnjuta en middag. Detta är något ovanligt då de tillfällen som de faktiskt sitter ner och äter middag tillsammans utspelar sig allt mer sällan. Främst är det nog för att alla barnen är vuxna och har egna familjer men kanske är det även på grund av att de nu är en mindre familjemedlem vid bordet. Ryota´s äldre bror miste livet när han räddade en annan pojke. Samma pojke som nu inte har gjort något vettigt med sitt liv.

Det märks att just frustation blir den röda tråden då den finns där hela tiden, både från föräldrarna och från barnen. Mamman bekymrar sig över att Ryota inte ger henne några "äkta" barnbarn, då han gifte sig med en kvinna som hade ett barn från en tidigare relation. Pappan i familjen bär på så mycket frustration över att hans favorit-son offrade sitt liv för någon som inte förtjänade det och att hans sista levande son inte vill bli läkare och ta över hans mottagning.

Alla familjemedlemmar bär på sina bekymmer och hemligheter gentemot varandra. En efter en får man som publik titta in i dem utan att de egentligen utreds karaktärerna emellan. Det är en katta-råtta lek i kroppspråk och en balansgång mellan kärlek och besvikelse vilket blir fascinerande och spännande att titta på.

Jag slås över hur lika familjer kan vara. Oavsett ursprung eller bakgrund existerar fortfarande samma gemensamma bekymmer. Parallellerna mellan min egna familj och familjen Yokoyama blir allt mer påtagliga när man ser igenom de kulturella skillnaderna. För "Still Walking" ger faktiskt en ypperlig insikt om hur det verkligen kan vara att komma hem till sina föräldrar och återigen hamna i de gamla rollerna som man haft enda sen man var liten. Att hamna i den här gamla "rollen" och sedan ha i åtanke att en dag kommer ens föräldrar inte längre finns där för att stå till svars för de saker man undrat över skrämmer mig.

Med ett vackert soundtrack och snyggt foto blir det inlagda ingefäran på den fina lättsmälta story som Hirokazu Koreeda berättar. Så vare sig man gillar sushi eller inte tror jag att filmen kommer bjuda på några nya känslor. För igenkännings-faktorn fick i alla fall mig att bestämma mig för att hälsa på mina föräldrar lite oftare.