Stilla liv 2006

Ordet ”stilla” får en helt ny innebörd i dramat av Jia Zhang-Ke. Kameran flyter sakta över det kinesiska landskapet, skådespelarna höjer sällan rösten, ibland dröjer det till och med långa sekunder mellan replikerna – bara för att. Det är som om alla medverkande gick konstant på valium. Här har ingen bråttom, men å andra sidan, varför skulle de?

Över en miljon kinesers liv har påverkats av världens största dammbygge, Tre Raviner. De har tvingats lämna tryggheten i sina hembyar och flytta till storstäderna på grund av det ständigt stigande vattnet. Vattenmagasinet kommer till stor del att dränka de vackra ravinerna och många andra kulturella miljöer, något som väckt stora protester både i och utanför landet. Kina är dock i mycket stort behov av elenergi, vilket har varit dammförespråkarnas huvudargument.

Den korta informationen ovan har jag fått inhämta från uppslagsverk på nätet, då filmen förutsätter vissa förkunskaper. Själv såg jag den först helt utan kännedom om dammprojektet, och även om en del förklaras i filmen är det inte lätt att inse de stora konsekvenserna som miljardbygget medför. I sitt personliga och politiska bidrag till debatten väljer regissören enbart att fokusera på en enda småstad, och några av invånarna där.

Det handlar kort och gott om en man, en kvinna, och deras sökande efter någon i byn Fengjie, bland de få invånare som valt att stanna kvar i brist på bättre. En gruvarbetare och en sjuksköterska som inte hört något från sina respektive på åratal återvänder, för att möta en värld som snabbt hunnit förändras till oigenkännlighet. Historien drivs framåt av anekdoter och observationer snarare än traditionellt berättande, och det saknas inte bisarra eller knäppa händelser att skratta åt eller förundras över. När ett dataanimerat ufo dyker upp, tycker jag nog att man gått lite för långt.

Som ett sista-minuten-bidrag till Venedigs filmfestival i fjol, överraskade ”Stilla liv” de flesta genom att gå och vinna Guldlejonet för Bästa film. Själv ser jag inte mycket av de otroliga bilder som filmen prisats för, och även de starkt skildrade människoöden som sägs finnas här nånstans verkar ha gått mig förbi. Karaktärerna är utan att överdriva dödstråkiga, och även om Zhang-Ke gör sitt bästa för att klämma in så mycket kritik som möjligt (eller kanske just därför), lyckas han inte beröra. Det nästintill dokumentära fotot är dock ett intressant grepp, möjligen det enda i detta melodram.

En sak stämmer dock, det här är inget för otåliga. Jag får kämpa för att inte drömma mig bort till en bättre film i min biofåtölj, och det är knappast ett gott betyg. Vad regissören än vill föra fram så missar han målet rejält. Den prisade filmskaparens mest inbitna fans är troligen de enda som får ut något mer av ”Stilla liv” än gäspningar.