Stilla natt, blodiga natt 1974

”Samtalen kommer inifrån huset!” Den läskigaste scenen i kultrysaren från 1974 – och en av de bästa i skräckfilmens historia – skulle troligen inte vara lika effektiv i dagens mobilsamhälle men i sin kontext ger den fortfarande iskalla kårar. Inspirerad av den moderna myten om barnvakten och mannen på övervåningen men även några riktiga mord i Montreal, filmen var ursprungligen mer våldsam men morden tonades tacksamt ner av regissören Bob Clark.
 
Handlingen utspelas på ett kvinnligt studenthem där de boende tar emot hotfulla samtal av en mystisk främling. När de flesta åker hem under julhelgen fortsätter Jess (Olivia Hussey) och hennes vänner att terroriseras av galningen som snart visar sig ha mordiska avsikter. Vad som på pappret låter som en standard-slasher har välkomna drag av både drama och humor. Denna kom trots allt innan ”Alla helgons blodiga natt” och blodbaden som den ynglade av sig.
 
Filmens största styrka kommer i form av en obehaglig stämning som introduceras tidigt i de obscena telefonsamtalen som är en nivå mer avancerade än enbart en mörk ”Scream”-röst. Att mördaren dessutom är en vanlig om än knappt skymtad psykopat av kött och blod istället för någon pajas i Buttericks-mask. Ett öga i dörrspringan eller en skugga i mörkret är sådant man faktiskt fruktar.
 
Utmärkt skådespelare skadar självfallet inte heller. Veteranerna John Saxon (”Terror på Elm street”) och Keir Dullea (”2001 – ett rymdäventyr”) får dock ursäkta men det här är damernas film. Hussey är en klassisk men sympatisk hjältinna, Marian Waldman väldigt rolig som alkoholiserad husmoder och Andrea Martin rar som gängets nörd. Men det är framlidna Margot Kidder (Lois Lane) som stjäl filmen som den rappkäftade Barb, som gärna snackar sköldpaddesex på fyllan.
 
Trots 45 år på nacken så är den här pärlan (vars svenska titel inte gör den rättvisa) både en av de första inflytelserika slasher-rullarna tillika den ultimata julskräckisen av en anledning. Än idag skrämmer den kusliga Billy och vi fruktar honom lika mycket som vi hejar på Jess under hennes flykt genom huset. Och nej, du kan gott skippa båda nyinspelningarna – som alltid är det bäst att hålla sig till originalet.