Stillwater 2021

Matt Damon checkar alla boxar när han ska spela en man av folket. Jobbar på oljerigg. Oklahoma-dialekt. Svär som en borstbindare, ber till Gud och ler aldrig. Och glöm för den delen inte samtliga tillbehör - tatueringar, keps, skägg, solbrillor och cigg i mungipan.

 

Det är som om Damon och regissören Tom McCarthy (även en av manusförfattarna) nästan var rädda att biopubliken inte skulle förstå att Damon spelar arbetarklass. Du kan hoppa upp och sätta dig på att han har alkoholism som bakgrundshistoria och kallar samtliga kvinnliga karaktärer ”m’am” fler gånger än du kan räkna.

 

Med det sagt så är såväl filmen som dess stjärna trots en del övertydligheter klart sevärda. Vi följer Bill Baker (Damon) vars dotter (Abigail Breslin) sitter fängslad i Marseille för mord, ett brott Bill är övertygad att hon är oskyldig till. Väl i Frankrike blir Bill vän med en ensamstående mamma (Camille Cottin) som han flyttar in hos medan han desperat söker efter bevis för att fria sin dotter.

 

Det är nästan lika otippat som väntat att se den här typen av thrillerdrama i händerna på gamla skådespelaren McCarthy, som inledde sin regissörskarriär med lågmälda ”The Station Agent” och så småningom gick över till Oscarsvinnaren ”Spotlight”. Han är onekligen en hejare på karaktärsstudier av trasiga människor och deras dysfunktionella relationer.

 

Det är också där filmen fungerar bäst, speciellt i Bills relation med sin dotter som inte är så oproblematisk man först kan tro. Breslin får visa att hon vuxit till sig och kommit en bra bit från ”Little Miss Sunshine”. Även franska stjärnan Cottin är en stark närvaro som gör att vi förlåter den väldigt förutsägbara romansen med hennes onödigt perfekta teateraktris.

 

Damon gör han det ska men hans känslor som är så förtryckta att vi nästan inte känner några alls är lite väl bekanta vid det här laget. När man dessutom i några viktiga nyckelscener tänjer på de realistiska gränserna på ett nästan generande sätt så är det svårt att bry sig. Känslan av en sann historia - som det faktiskt är - försvagas och ersätts av amerikansk man av stolhet och principer i land där folk endast pratar engelska när det passar handlingen.

 

Huvudpersonen är en man som inte ens kan krama sitt gråtande barn när det egentligen är dotterns historia som fascinerar - fem år bakom lås och bom i främmande land. Amanda Knox, journalisten vars upplevelser filmen löst baserats på, kritiserade filmskaparna för att ha utnyttjat hennes historia. Ironiskt nog är just det aningen mer intressant än filmen i sig, vilket kanske inte är bästa betyg men åtminstone en nämnvärd notis.