Stitches 2012

I denna skräckkomedi är utgångspunkterna för dom skrämmande och komiska medierna så banala att dom utgår helt från en clown – clownen står logiskt nog för en form av humor, men verka också som skräckmomentet, som inte precis är en ny krydda i skräckfilmen. Dess ambitioner är såpas simpla att underhållningen ej existera, vilket är illa när filmens hela mening tycks vara dess underhållningsvärde. Richard försörjer sig som clown under namnet Stitches, dessvärre är han inte speciellt framgångsrik inom sitt yrke, och tycks inte fånga sin publik med sina nummer. På ett barnkalas blir barnen snabbt uttråkade av hans nummer, och börjar driva med honom. Ett av barnen knyter i smyg i hop hans skosnören, så att han snubblar, och har oturen att falla rakt på en kniv som går rakt genom hans huvud så att han dör. Vi får sedan följa barnen på kalaset sex år senare, och framförallt Tom som kalas-tillställningen var anordnad för, som nu fyller sjutton år och ska nu ha fest. Tom lider dock fortfarande av minnet från clownens död i form av skräckfantasier och mardrömmar. Festen blir slutligen av, men en övernaturlig kraft verkar, och Stitches tycks vara tillbaka från de döda och kräver hämnd. Filmen har fått en del positiv kritik för att sitt uttryck påminner om en del 1980-tals splatterfilmer, men denna komedi verka tyvärr genom otroligt förutsägbara ramar, med att en bokstavligt talat clownhumor som ska bära upp en 80 minuters långfilm, och detta fungera inte som koncept, även fast clownen ska verka som två inslag för den filmiska genren bör filmen har fler komiska bottnar, annars blir det väldigt lätt att inse filmens alla inslag, av mord på mord på en fest. Exempelvis kunde det lämnats plats till fler inslag åt ungdomarna, men deras syfte finns enbart i relation till Stitches “komiska” upptåg, och ungdomsskildringen är stereotypa utefter skräckfilms genren – ungdomarna är mycket naiva och agera ej troligt utefter situationen. Som huvudrollsinnehavaren står Ross Noble, som främst är känd som ståuppkomiker och väcker ingen större komik i sin roll, detta är visserligen relativt svårt att göra då dialogen är såpas väntad och försöker att vara rår och komisk i en kombination blir det enbart forcerat och tillgjort. Humorns alla våldsamma och blodiga delar är gjorda med ganska simpla effekter, som inte precis är påkostade, dessa är det alldeles för många av som inte bygger upp någon stämning utan vill visa sin komiska brutalitet, vilket gör att scenernas funktion faller på sin egen bristfälliga ambition. Fotot och skådespeleriet är ej katastrofalt men hela atmosfären skapar en sådan tomhet i såväl karaktärer som händelser. Komiken får ingen sammankoppling utan känns enbart som montage som satts i hop, upprepande och som otroligt enkel underhållning som i sitt försök till att vara rå för tankarna till “Scary movie”-filmerna, som dessutom har valt att lägga in en clown och tro att detta går att balansera likt Stephen Kings “Det”, att då skratta eller le åt materialet blir mycket svårt. Detta är också ganska logiskt med dess manusuppbyggnads otroligt klumpiga sammankoppling av komisk och obehaglig tajming, exempelvis att i finalen försöka lägga fram en förklaringsmodell till det övernaturliga inslaget känns mycket improviserat för att få till en tydligt strukturerad final, men förklaringen är långsökt, då det enbart lagts fokus till det i några sekunder i öppningsscenen blir inslagen bara förvirrade. Anton Carlson Ursprungligen skriven i April 2014.