Stockholm Bloodbath 2023

Det tar inte mer än ett par minuter in i den två och en halv timmes långa ”Stockholm Bloodbath” för publiken att ifrågasätta hela produktionen. En relativt mörk och seriös inledning förbereder oss för en återberättelse av en av Sveriges mest brutala historiska händelser. Mitt i sekvensen stannar filmen för att visa upp sin egen variant av den grovt uttjatade texten ”En del av det här hände faktiskt”, med en komisk ton.

 

På egen hand är det inte bara ett riktigt tröttsamt skämt nuförtiden i filmer som vill konstatera att de har tagit kreativa friheter - det är även en självmedveten nick som ofta kopplas till överdrivna komedier. Att se en sån fånig text användas i en sekvens som annars försöker påminna oss om ”Game of Thrones” eller ”The Revenant” blir en massiv krock. En som är svår att återhämta sig från när ”Stockholm Bloodbath” sedan fortsätter med flera sekvenser på rad som också är på blodigt allvar.

 

Detta, trogna läsare, är dock långt ifrån filmens största problem med tonen.

 

Mikael Håfströms ”Stockholm Bloodbath” är ett påkostat försök för den svenska filmbranschen att slå ut internationellt, bland annat med en engelsk titel och engelsk dialog. På grund av det är filmen fylld av flera nordiska skådespelare med brutalt jobbiga dialekter. Svenska namn skiftar mellan flytande svenska uttal och hur en svensk person tror att britterna skulle säga dem. Det blir ofta svårt att köpa filmens trovärdighet, något som är tydligast varje gång publiken inte lyckas hålla tillbaka fnissandet.

 

Anne (Sophie Cookson) och Freja (Alba August) ger sig ut för att hämnas mot alla som mördade deras familj på ett bröllop. En väldigt våldsam och grafisk sekvens som bland annat involverar barnmord. Till slut hamnar de i den politiska kampen mellan Sverige och Danmark där den danska kungen Kristian II (Claes Bang) leder en massavrättning i Stockholm. Detta inkluderar ännu mer våldsamma och grafiska sekvenser.

 

Våld och blodbad i filmer är inte ett problem, vissa skräckfilmer gör det till en konstnärlig cirkus. Attraktionen är kreativiteten bakom våldet och det krävs en skicklig balans i hantverket. Man behöver både veta när en scen måste spelas på dödligt allvar för att göra det läskigt och när (och hur) man kan växla tonen till en komisk fars för att göra det kul. Men det finns ingenting med ”Stockholm Bloodbath” som tyder på att dessa sekvenser borde njutas av i samma stil som en splatterfest. Våldet spelas på dödligt allvar, det är aldrig kul.

 

Så varför försöker filmen också övertyga oss att det är en överdriven och lättvindig Tarantino-liknande upplevelse i B-filmsanda? Det är inte precis en film som försöker utmana publikens uppfattning om filmspråket. Om publiken ständigt behöver kämpa för att lista ut hur de borde känna med varje scen betyder det att det finns enorma problem. Problem som borde kunna spåras hela vägen tillbaka till ritningarna. Någon gång tidigt i processen behövde ett beslut med filmens ton ha fattats men som aldrig blev det.

 

Tack och lov ser ”Stockholm Bloodbath” i alla fall ofta lika dyr ut som den är. Eftersom filmen kräver många mord krävs det även många döda kroppar, huvuden som rullar och mycket blod och sår. Sminket och de praktiska effekterna är mer trovärdiga än både prestationerna och dialogen.

 

Starkaste prestationen i filmen står dock utan tvekan Claes Bang för, som på något sätt håller sig vid liv även när tonerna växlar vilt med varje scen. Bang, som redan varit hövding i en nordisk hämndfilm förut (den oerhört överlägsna ”The Northman”), får aldrig något som lever upp till den nivån här. Men han har bevisat med bland annat ”The Square” och den fantastiska ”Dracula”-miniserien att han förtjänar bara det bästa.

 

Bland filmens stora missar med tonen har vissa stunder även implementerat en split-screen, vilket är de enda gångerna ”Stockholm Bloodbath” försöker övertyga att det finns en visuell stil. Återigen matchar det aldrig tonen, jag är inte ens övertygad om att det inte är en stil som konstruerades helt i klippningen. Men en danssekvens kommer nära till att ge filmen åtminstone en underhållande scen. Annars är kameran och klippningen så ofta livlös att när ett kreativt försök väl smyger sig in är det som om ett lik i ett bårhus plötsligt ropar på hjälp.

 

Med den här speltiden är det dock flera som kommer behöva ropa på hjälp. Det är två och en halv tröga timmar med en klunga av toner som inte matchar. Det känns som att ingen kunde bestämma sig under hela produktionen vad för slags film de ville göra, och för vem.

 

Men det märkts ändå att mycket tid och pengar har lagts ner på ”Stockholm Bloodbath” och det arbetet blev i alla fall färdigt till slut. Nu kanske det är lite som att sätta en guldstjärna på ett barns hemläxa, men ändå. Guldstjärna: Den är klar!