Stockholm Boogie 2005

Problemet med att titta på ”Stockholm Boogie” är att det känns som att jag är den enda nyktra personen på en efterfest full av packade idioter. Och det vet vem som helst som åkt nattbuss eller tunnelbana en fredagskväll helt nykter att det inte hör till den mest angenäma upplevelsen man kan utsätta sig själv för. Det är som att alla är för trötta eller för fulla för att göra sig begripliga.

Det hela tar sin början med att Jerka (Erik Johansson) har tagit ett uppehåll från sin flickvän och är ute på svirar med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Inom kort blir de utslängda från klubben och drar iväg på jakt efter fester och kvinnor. Men flickvännen Terese (Erika Braun) vill inte ge upp det fem år långa förhållandet och flänger runt i Jerkas fotspår för att få honom att ändra sig.

Efter den aldrig sinande trenden av svenska filmer om unga tjejer har vi här en film som ska visa killar i 25-årsåldern som festar hårt på knivsöder. Stackars killar. Här ska det supas, skrikas och snackas om att sätta på. Uppstyltat och hysteriskt med förortstugg såväl som propra medelklass-teaterutbildningar i tonfallet förs handlingen vidare. Bortsett från Hoffe vars jargong låter som ”De kallar oss mods” med psykbryt och söderslang.

Ordet jag söker för att beskriva huvudpersonerna är ”idioter”. Det är synd. ”Stockholm Boogie” är superbt filmad och har potential, men lider av en enorm brist på regi och ett manus som lämnar ett svart hål av önskningar. Killarna snackar skit och stajlar. Tjejerna är våp som skriker saker som ”Vet du hur mycket de här skorna kostar?”. Bortsett från Terese som framställs som en manipulativ psykopat som ingen djävel kan förstå att någon varit tillsammans med i fem år och dessutom överväger att gå tillbaka till. Plötsligt saknar jag till och med filmen ”Babylonsjukan” som ändå framkallade en hel del skratt från min sida. Det faktum att ”Stockholm Boogie” hämtar kraft i de scener där ingen pratar är ett tydligt tecken på att nåt är fel med den här filmen. Och när en snygg öfre-tjej Nathalie (Maria Lindström) hänger med två okända muppar som försökt desperatragga på henne märks det tydligt att det är önsketänkande killar som skrivit manus. I små partiklar är filmen en skön rulle. Men den överliggande nivån ur min synvinkel är att den ligger någonstans på samma nivå som filmen ”Festival” – otrovärdig, överspelad och på det stora hela inte speciellt kul.

Att det är okända skådespelare skulle vara positivt, men nu känns det bara ledsamt att de inte fått visa mer vad de går för. För det snackas förortstugg, jiddras och flamsas och om det handlade om ett gäng tonåringar så skulle jag fatta grejen. Men skådespelarna här är i 25-årsåldern och jag tror inte att det är en tillsättningsmiss (till skillnad från ”Svart Lucia” – kultfilmen där en 29-årig Björn Kjellman spelar gymnasieelev).

Jag kan bara hoppas att regissörerna och tillika manusförfattarna Johan och Karl-Uno Lindgren hade som mål att jag skulle avsky varje roll i den här filmen. För det här är definitivt en av de filmer där alla hade kunnat sprängas i luften utan att jag hade brytt mig. Nej, förlåt, lite glad hade jag nog blivit.