Stockholm, My Love 2016

Mark Cousins, mannen bakom briljanta dokumentärserier som ”The Story of Film” och ”Barn i film”, har här gjort sin första spelfilm. Tydligt i både hans tidigare verk som också i detta nya, är att han verkligen brinner för film som medium och konstart. ”Stockholm, My Love” är vacker, poetisk och stundvis suggestivt berörande, samtidigt som musiken skapar en fin stämning som ramar in bilderna. 

Lika ofta är det dock tyvärr ganska sökt och även om den berättade historien många gånger är gripande så känns utförande väl utstuderat. Det är som om en passionerad filmvetare äntligen får göra sin egen film och hen gör det med lite för stor glädje och för mycket experimentlusta. Allt ska med och allt ska blandas. Närbilder, vyer, långa tagningar och snabba klipp. Upprepningar, inzoomningar och en och annan drömsk sekvens. Det blir för mycket av det goda så att det goda nästan tappar sin smak.

”Stockholm, My Love” är inte dålig på något sätt och hade jag varit på rätt humör hade jag eventuellt kunna tycka att den till och med var riktigt bra, men nu är jag nog inte det och blir faktiskt istället ordentligt uttråkad. Korta stunder av filmiskt magi glimtar hastigt förbi och ibland är jag närmast beredd att förlåta delar av det andra, fast alldeles för snart tar tristessen över igen.


Neneh Cherry gör en stark insats och jag berörs av hennes röst och ord. Men återigen, också det blir tråkigt efter ett tag. Detta håller inte som film. Inte som en lång sådan. 30 minuter hade gott och väl räckt för att berätta historien, varför de övriga 60 mest känns som ett utdraget måste. Det är som sagt inte nödvändigtvis dåligt, men alldeles, alldeles för segt.