Stolthet & fördom 2005

Ok. Första invändningen. Har inte den här historien – Jane Austens paradroman - filmats tillräckligt många gånger?

De flesta britter är redan överens om att det är Colin Firth som är mr Darcy – som han spelade i en TV-serieversion av boken (och självfallet var det därför ingen slump att han fick bära exakt samma efternamn i ”Bridget Jones dagbok”).  Invändning två: Elisabeth ”Lizzie” Bennet, spelad av Keira Knightley, ska ju vara ordinär, alltså ”plain”. Jag tror att det är föga diskutabelt att miss Knightley knappast faller under den kategorin. Inte ens om man försöker fula till henne genom att inte låta henne ha åtsmitande kläder och minimera sminket. Slut på invändningar.

Årets upplaga av ”Stolthet och fördom” underhåller betydligt mer än väntat. Detta skrivs av en person som vanligtvis inte bävar och tindrar rosen-skimrande så snart det kommer en kostymfilm upp på biograferna. Knightley är föredömligt ironisk i en roll som kräver både vår kvickhet och sympati – hon levererar på bägge punkterna, och lyckas i förbifarten få oss att snedtända så snart någon dummerjöns (i filmen) anmärker på hennes otillräckliga utseende. ”Stolthet och fördom” kan trots sin kvinnliga tematik ses med behållning av alla oavsett kön. Filmen har en lätthet i tonen och en konstant rapphet i repliken som framförs utan ansträngning. Ingenting känns tillkämpat realistiskt – här är det underhållningen man satsat på och det har man gjort helt rätt i. Vilket inte alls innebär att filmen fallerar i sina mer dramatiska och mindre positiva vändningar. Även här förmår Knightley visa oss att hon är mer än ett sött ansikte.

Den stora systerskaran Bennet bjuder på varierande individer, hormon-stinna flamsor, pianoklinkare med gravlik uppsyn, präktiga och återhållsamma, samt naturligtvis, slagkraftiga och framåtsträvande (gissa tre gånger vem och du får inget pris) kvinnor. Brenda Blethyn blir förvisso något överanvänd som mrs Bennet i sin vanliga paradroll av kvinnlig hysteri, men vad gör väl det när mr Bennet spelas som underbart lakonisk och humoristisk av karismatiske Donald Sutherland. Den grymt oattraktive friaren mr Collins som ser Lizzie som ett ”högst tilltalande alternativ” till giftermål görs av Tom Hollander till en inte bara klumpig och oangenäm bekantskap, utan även osäker och längtansfull själ. Det är tilltalande att sådan komplexitet ges åt roller som annars lätt faller in i stereotyper. ”Stolthet och fördom” har en mycket fin ensemble att ståta med, påkostat foto (det är välanvända pengar) kvick dialog och ett välskrivet manus.

Återstår då mr Darcy. Faktum är att jag tror att vi här ser ett tronskifte. Matthew Macfayden är mr Darcy så som han alltid borde spelas 2005 – arrogant, stel och tillknäppt, men alltid rättrådig och ädel, alltid med en storm av starka känslor spelande under den polerade ytan. Dessutom stilig som sig bör. Skulle han ställas inför Bridget Jones skulle hon slänga sig över honom som över en nygräddad äppelpaj – Colin Firth hade inte haft en chans.

Men nu handlar det om Mr Darcy och Lizzie Bennet. Båda är de stolta eller högmodiga och strör i sällskapslivet cynismer kring det andra könet, fastän de egentligen letar efter den särskilda person som kan uppfylla deras behov. Highmaintenancebarn leka bäst. När de slutligen möts vid slutet av filmen – i en gryning som ger gåshud - är det dags för de mest förhärdade cynikerna att fatta varandras händer och i tysthet be om att också de hittas av den bergsförsättande, djupa, vilda, kärleken. Den som får allt annat att utplånas som sandspår i regnet och förvandlar kloka till dårar.