Stoned 2005

Brian Jones grundade Rolling Stones, hyllades för sin musik och är i många avseenden kultförklarad. Fast för att uppskatta filmen ”Stoned” måste man dels veta det från början och dels uppskatta personen.

För Brian Jones ligger redan en hårsmån från att dumpas av sina kära rullande stenar när filmen börjar. Vilket inte är speciellt underligt. Det finns inget som förklarar hans storhet. Han missar repetitioner, däckar i inspelningsstudion och framstår mest som killen som någon gång sa: "Killar, ska vi bilda ett band? Man får brudar då" och sen inte bidrog med så värst mycket.

Mentalt borta, förvirrad, sårad och helt i sin egen höga värld. Hur ska publiken kunna få en bild av Brian när vi bara ser honom efter att han redan har tappat bort sig själv?

"Stoned" är som namnet antyder en rätt pårökt och flummig film. Den känns ungefär lika kul som att ha en allvarlig konversation med någon som röker på dagligen - den har ytterst lite hjärnstimulans att erbjuda. För det är som att filmen "Stoned" om Rolling Stones grundare Brian Jones aldrig riktigt vet vad den vill berätta. Han hänger i sitt hus med sin svenska flickvän och driver byggarbetare till vansinne, medan personen som skulle ha koll på honom istället dras ner i Brians privata dekandens.

Det känns som att filmen kommer in för sent i Brian Jones liv. Knappt har vi blinkat så har vi missat delen av hans liv innan han gick in i en drogorgie där de springer runt påtända från fest till fest, Och för ett tag känns drogandet hemskt trevligt. Lite diffust och ofokuserat går livet vidare med dimmigt rödsprängda ögon. Det finns ingen större kritik eller edge - det är som att Brian Jones i det närmaste levde ett helylle-Svenssonliv - fast i en pampig villa med både knark och alkohol.

Tuva Novotny och Leo Gregory gör sina roller oklanderligt. Och den som drömmer om att se Tuva Novotny avklädd får sitt lystmäte. Fast den som lyser starkast är Paddy Considine  från superba ”Dead Man’s Shoes” som den avundsjuke, bittre arbetaren som ständigt får bita ihop och ta sin "husbondes" otaliga nycker. Och som sakta drivs till avgrundens gräns.

Men när det gäller Brian Jones det känns som att regissören Stephen Woolley varit för djupt inne i personen han velat porträttera. För här finns ingen helhet, ingen människa - bara olika bitar av en person från olika stunder i hans liv. Man greppar inte Brian Jones, han glider ur ens grepp.

Tidstypisk filmning ger varma, diffusa 70-tals ögonblick och svartvita 60-tals stunder lyfter filmen. Hela filmen känns som att ögna igenom någons minnen och nostalgi kan ge små stick av lycka. Men inte alltid, ibland är det bara som att jag fått någon nerknarkad kompis fotoalbum till mitt förfogande. ”Stoned” för tankarna till filmen "24 Hour Party People" - en rejäl minnestripp av något jag aldrig upplevt - fast helt enkelt inte lika bra. Hela ”Stoned” har en slags mjuk tomhet - som en murrig heltäcknings- matta av brokig nostalgi med lite vinfläckar och gamla fimpar efter en fest. Men det velas, flackas och är ofokuserat. Filmen lämnar mig oberörd. ”Stoned” bevisar att allt var inte bättre förr. Även om det fanns mer knark att knapra på.