Stop Making Sense 1984

Redan 1983 filmades “Stop Making sSnse” under fyra konserttillfällen, men har genom studion A24 restaurerats lagom till spelningarnas 40-årsjubileum. Att den renoverade filmen nu ger ett otroligt skarpt, levande och klart intryck kan vi tacka filmrestauratören James Mockoski på Zoetrope Studios för.

 

Inför det tänkta nysläppet var originalnegativet nämligen puts väck, och ingen kunde svara på var det tagit vägen. Mockoskis idoga jakt ledde honom på vilda villovägar, tills ett av dessa sidospår slutligen gav utdelning. Det visade sig att negativet hade stått orört på en hylla i nästan 30 år, bortglömt av allt och alla.

 

När A24 nu hade en utmärkt, bevarad kvalitet på bilden behövde man också matcha ljudet. Absurt nog hade samma sak hänt med ljudspåret som med bilden: originalet var förlorat. Eller? Återigen gav Mockoskis outtröttliga spårhundstalanger utdelning - i sista stund återfann han ljudinspelningen, just innan den var på väg att kasseras. Även denna inspelning hade lämnats bortglömd och orörd under lång tid, och var därför i utmärkt kvalitet.

 

Förutsättningarna för att “Stop Making Sense” nu ska bli en oförglömlig filmupplevelse är därför mer än goda.

 

Men hur tas filmen emot av någon som mig, som inte är särskilt insatt i Talking Heads, och inte kan bandets hela låtkatalog utan och innan?

 

Det börjar minimalistiskt, bara sångaren David Byrne med en bandare och en akustisk gitarr. Han river av en av de få låtar jag känner till, och Byrnes intensitet tillsammans med det kristallklara ljudet gör att jag omedelbart är fast. Därifrån byggs både känslan, tempot och även bandet på. Allt eftersom låtarna spelas kommer ytterligare en bandmedlem och ett instrument i taget in, och för varje tillskott stärks pulsen.

 

Det är omöjligt att värja sig mot den smittsamma känslan som Talking Heads förmedlar; de är här för att uppträda, och de älskar varje minut av det. Svetten stänker, tonerna flödar och varje ton är klockren. Alla klipp känns genomtänkta, och bandet följer en ständigt föränderlig, men gemensam rytm. Känslan av att befinna sig på plats är så stark att impulsen att applådera efter varje låt är svår att stå emot.

 

Men trots att det är så skickligt regisserat och konstruerat av såväl frontmannen David Byrne som regissören Jonathan Demme så tappar jag ändå lite fart efter en stund. För att nå riktigt hela vägen fram behöver man ha en förförståelse, en insikt i bandet och deras musik. Min vetskap är begränsad till en handfull låtar, och det räcker inte riktigt hela vägen för mig.

 

Men ändå sitter jag tveklöst och njuter av resan och dess intryck. Jag grämer mig att jag inte har förmågan att uppskatta det här gedigna hantverket mer. Har du ens ett litet intresse för Talking Heads? Grattis, då är den här filmen en tidig julklapp till dig.