Storm 2005

DD är en cynisk och hyfsat egofixerad kille som har flyttat till storstaden Stockholm från hålan Vänersborg, jobbar för Nöjesguiden och bryr sig i grund och botten inte om någon annan än sig själv. Men en sen kväll när en storm drar in över Sverige börjar det storma inombords huvudpersonen DD. För i mötet med den okända kvinnan Lova väcks oväntade saker till liv som gör att DD börjar ifrågasätta sin tillvaro samtidigt som han försöker försvara henne från det mörka som hotar hennes existens.

"Storm" är inte vad jag väntade mig. Efter en trailer som chockade mig och fick mig att hoppas på en svensk "The Matrix" var förväntningarna högt ställda. Därför måste jag varna dig - "Storm" liknar inte sin egen trailer. Det är inte heller en futuristisk sci-fi thriller i högt tempo om parallella universum. Det är istället en märklig film som växlar mellan en slags "Adam och Eva"/"Vuxna människor"-humor för att sedan röra sig i någon slags mörk "Eternal sunshine of the spotless mind"-värld.

Enkelt går det att konstatera att ”Storm” är en av de mest otroligt estetiska svenska filmer som gjorts på år och dag, tillsammans med en ljudanvändning som når imponerande nivåer. ”Storm” är ingen vanlig svensk film med grådassigt foto och socialrealistisk handling. Den vänder upp och ner på konventioner och bryter mot förväntningar på filmmallar. Just när man tror att de höjt tempot och att det är nu som filmen ska dra igång på svindlande hastighet kommer de lugnaste och suggestivaste scenerna i övergivna lägenheter i ett öde Vänersborg. Konstant är det oförutsägbart tempo bakom varje hörn. ”Storms” regissörer Björn Stein och Måns Mårlind, som tidigare legat bakom tv-serien ”Spung”, tar inte hänsyn till vad publiken tror sig få. De kör sitt eget race.

Eric Ericson överspelar något som den dryge DD, men jag förlåter honom. Eva Röses Lova låter som en domedagsprästinna, vilket passar hennes karaktärs inbyggda godhet. Jonas Karlssons namnlösa baddie känns aldrig skrämmande, men är likväl en nödvändig del som med sin mjuka röst försöker tala DD tillrätta och få honom att komma över till den mörka sidan.

Det som slår mig som mest fascinerande är att den riktigt obehagliga tonen och det som faktiskt skrämmer mig inte är scener där folk flyr, jagas och dödas av anonyma varelser med ondskefullt utseende. Utan bland vanliga barn och ungdomar i den så alldagliga staden Vänersborg. Det är i de scenerna som det uppstår en nivå av skräck fullt värdig Stephen King - när den allra mest vanliga och enkla tonen kan ta fram de vanliga människornas inneboende ondska.

Ibland växlar filmen alltför mycket för sitt eget bästa och tappar kraft där den kunde ha vunnit mark. Trots det är jag imponerad. ”Storm” är ett sanslöst stycke film.