Stormbreaker 2006

Slagsmål, sprängmedel och skarpa skjutvapen. Alex Rider är inte riktigt som andra pojkar i hans ålder. Det handlar dock inte om någon värstingslyngel, även om lite explosioner klart hade varit ett intressant inslag i ett tonårsdrama. ”Stormbreaker” bygger på Anthony Horowitz’ ”Stormvarning”, den första av sju böcker om den brittiska underrättelsetjänstens yngste rekryt.

När hans farbror omkommer i en till synes helt vanlig bilolycka, kommer Alex efter lite egna undersökningar fram till att dödsfallet faller under vad som brukar kallas mystiska omständigheter. Ian Rider blev rättare sagt skjuten mitt i ett hemligt uppdrag (i en bil med missiler både fram och bak men inga skottsäkra rutor?). Alex kontaktas av MI6 som bekräftar sanningen om hans farbrors hemliga dubbelliv, och samtidigt ser en ung spiontalang även i den blonde högstadiepojken. Alex bestämmer sig för att hjälpa dem med ett fall som förhoppningsvis ska kunna hjälpa honom komma åt sin farbrors mördare.

Den onde hightech-kungen Darius Sayle har tillkännagett det generösa erbjudandet att skänka var och en av Storbritanniens skolor en superavancerad utbildningsdator, och MI6 anar oråd. Alex utger sig för en ung datanörd för att infiltrera Sayles domäner, och upptäcker helt korrekt att något fuffens är på gång.

I lagom tid innan ”Casino Royale” intar biograferna kommer denna brittiska, eventuella början på en ny action-franchise, utan spänningen, originaliteten och de intressanta karaktärerna som kännetecknar förebilden James Bonds åtminstone tidiga filmer.

En agentfilm riktad till tonårspubliken? Det låter dödsdömt, och även om jag ville hoppas på annat, så visade sig mina farhågor vara sanna. Det är dödsdömt. ”Spy Kids” var skoj för Nickelodeon-publiken (innan man började spotta ut uppföljare efter uppföljare), hopplösa ”Agent Cody Banks” riktade sig några år uppåt i åldrarna vilket bara var ett stort misstag. ”Stormbreaker” kan sägas vara ett steg i rätt riktning då den är mer påkostad och inte fullt så outhärdlig, men det är fortfarande långt ifrån en fullfjädrad actionrykare för 90-talisterna, och jag undrar om inte det ena helt enkelt motsäger det andra.

Med tanke på den tilltänkta målgruppen köper jag det osannolika faktum att en yngling som varken får ha sex eller köra moppe, beväpnas och skickas iväg för att rädda sitt land (även om jag tror FN har lagstiftat emot sånt…). Nej, det är isåfall långt ifrån mitt största problem med denna film. Vad filmskaparna har gjort i fallet ”Stormbreaker” är fyllt den till bristningsgränsen med så gott som alla klassiska Bondklyschor, vilket gör att den som sett ett par 007-filmer i sina dar kan förutsäga det mesta i handlingen en halvtimme innan det sker. Samtidigt är det ju svårt att göra en någorlunda seriös agentfilm om man inte själv tar idén på allvar. Att Alex hemliga spiongadgets är en acnekräm och ett Nintendo DS, ja det säger väl allt.

En på papperet imponerande rollista hjälper inte heller. Ewan McGregor är ute ur bilden efter 3 minuter, Alicia Silverstones försök till en comeback får oss bara att minnas varför hon försvann i första taget, och varken Robbie Coltrane eller Andy Serkis får tillfälle att göra något vettigt av sina cameoroller. Mest intressant (och inte nödvändigtvis i en positiv bemärkelse) är Mickey Rourke, som i rollen som den serietidningsliknande skurken misstrivs så pass att man tycker rejält synd om honom. Helt illa är det dock inte, Bill Nighys MI6-chef är lika mycket en karikatyr, men Nighy gör rollen med ett strålande sinne för tillbakalutad humor.

Nykomlingen Alex Pettyfer som får all världens chans att leva ut eventuella agentdrömmar sticker inte ut nämnvärt i sin huvudroll, men lyckas ändå bära upp filmen på sina axlar. Man ska väl vara tacksam att han inte är lika kass som Daniel Radcliffe i sin första ”Harry Potter”-film. Och skulle det av någon anledning göras sex Alex Rider-filmer till, så kan det ju bara bli bättre. Så mycket sämre kan det ju inte direkt bli?