Strandvaskaren 2004

Efter den svenska och internationella succén med "Ondskan", inklusive Oscarsnomineringen för Bästa utländska film, var det inte längre något problem för regissören Mikael Håfström att få sitt gamla rysarmanus - "Strandvaskaren" - finansierat och filmat. Med den återgår Håfström till sin favoritgenre, som han tidigare bl.a utforskat i tv-serier som "Chock" och "Skuggornas hus".

Festplaner är i full gång på Hellestads internat; man ska fira 100-årsjubileet av en tragedi som skakade skolan. En bonde tog livet av tre elever och dränkte sig senare i den närliggande sjön. Ingen vet varför, förklarar Sara (Rebecca Hemse), som skriver ett arbete om morden, och de sägner som senare uppstått. Varje år kan man på årsdagen av morden höra hans lie skrapa i golvet längs Hellestads korridorer, sägs det. Man talar om en strandvaskare, en drunknads vålnad. Snarare kanske en ursäkt för att få supa till med skolkamraterna. Men det här året är dock en alldeles riktig mördare lös på skolan, som med Strandvaskarens utstyrsel (potatissäck över huvudet) och en lie i sin hand kommer att se till att blod flyter på skolan än en gång.

På äkta thrillermanér presenteras en rad potentiella gärningsmän för oss redan från början - den nye läraren (Anders Ekborg), överklassbratsen med slickat hår och perfekt solbränna (Daniel Larsson och Rebecca Ferguson) som mer än gärna dikterar skolans oskrivna regler för alla som vill eller inte vill höra, den påfrestande partynörden Yngve, de två nya eleverna (Jesper Salén och Peter Eggers) som ingen vet någonting om. Kan det rentav vara den förrymde mentalpatienten som hyser agg mot någon på internatet?

Rysare är en ovanlig genre inom svensk film så det är trevligt när en sådan väl dyker upp. Speciellt när den är så pass välgjord och genomarbetad som ”Strandvaskaren”. Den kontrastrika ljussättning, tillsammans med debutanten Anders Ehlins musik hjälper till att skapa en ryslig stämning som håller sig igenom hela filmen. Jag satt på helspänn så gott som hela tiden, trots att jag så småningom insåg att i stort sett det enda vi får se är huvudpersonen Sara (Rebecca Hemse), som helt ointresserad av helgens stundande festligheter jobbar på sin uppsats om de gamla morden. Hon besöker bortglömda gravar, ringer gamla tanter och gräver i dammiga arkiv. Saras snokande, samt diverse intriger och bråk eleverna emellan, tar bort fokus från själva mördaren som bara hunnit ta ett enda offer, och en fråga dyker upp i mitt huvud – väntar vi på något som aldrig kommer? Det blir tydligt att det här kan bli hur bra som helst – eller också falla pladask, beroende på hur man lyckas knyta samman allting i slutet.

Jag kopplar mer är gärna på tankeverksamheten tidigt under filmens gång, letar ledtrådar och utesluter misstänkta. Men blir aningen sur på regissören Mikael Håfström som inte direkt ansträngt sig till överdrift för att komma med några större överraskningar. När mördaren väl kör igång på allvar med sitt slaktande mot slutet av filmen – och avslöjar sin riktiga identitet, och sitt simpla motiv, och dödas, allt inom loppet av futtiga 10-15 minuter – och Saras hetaste spår visar sig bara ha funnits där som någon slags utfyllnad utan att leda någonstans, ja, då blir man lite besviken. Med tanke på all den intressanta information hon lyckas vaska fram väntar man sig nästan en konspiration av ”Arkiv X”-mått.

Håfström vänder upp och ner på några av de mer kända amerikanska skräck-klichéerna. Huvudpersonen är inte en korkad prom queen som skriker och viftar med armarna, utan en intelligent och, när det väl kommer till kritan, stark och handlingskraftig tjej. Den obligatoriska sexscenen finns även här, fast i en annorlunda och komisk tappning. Tyvärr har flera andra uttjatade klichéer kopierats rakt av, så som personer som dyker upp ur ingenstans bakom ryggen på någon och säger: ”Oj förlåt, inte meningen att skrämma dig”, eller folk som inget ont anandes ställs öga mot öga med mördaren, och gratulerar denne till en trovärdig och lyckad maskeradkostym. Hade filmen varit amerikansk så hade den troligtvis glömts bort inom en vecka. Nu måste jag tyvärr acceptera faktum att det enda inom genren som vi lyckats få fram på senare år är flopparna ”Det okända” och ”Camp slaughter”, och säga ”Det här är bra för att vara svenskt”. För bättre än så här blir det nog inte.