Strange Magic 2015

Löst baserad på Shakespeares "En midsommarsnattsdröm" handlar "Strange Magic" om två rivaliserande kungariken, två älvprinsessors jakt efter kärlek, och att alla förtjänar att älskas, oavsett utseende.

"Moulin Rouge" visade att det går att blanda in kontemporära, riktiga radiolåtar i musikalfilmer, med gott resultat dessutom. I "Strange Magic" försöker sig ILM, effektsstudion bakom bland annat "Star Wars", på samma koncept i en animerad film, men tyvärr faller hela spektaklet plattare än en överkörd älva.

På tal om att bli överkörd var det något jag starkt önskade att filmens flygande huvudkaraktärer skulle bli i samma sekund jag såg dem, så jag kunde få slippa se deras fruktansvärda ansikten och tomma, uttryckslösa ögon en enda sekund till. En film har stora problem när huvudkaraktären är mer skrämmande än den förmodat läskiga skurken, men så är det verkligen. Karaktärsdesignen är helt horribel. Även rent animationsmässigt är det här ljusår från exempelvis Pixars bästa stunder, och läppsynkningen är jämförbar med hur det såg ut i den allra första "Toy Story"-filmen, som ju kom för en sisådär 20 år sedan.

George Lucas har alltså producerat den här musikalen, och han har efter en 5 år lång urvalsprocess (!) fyllt den med sina favoritsånger. Vi bjuds på "Three Little Birds" av Bob Marley, "Can't Help Falling in Love" av Elvis Presley, och "I Wanna Dance With Somebody" av Whitney Houston, och utöver dessa en hel del annan gammal skåpmat från 60-talet som jag själv knappt känner igen alls, och frågan blir då hur ett barn ska ha en chans att relatera till dem. Ibland svänger det till och jag kommer på mig själv med att stampa takten, men oftast kommer jag istället på mig själv med att vilja sticka vässade pennor i öronen för att slippa lyssna på sångerna, som bjärt skär sig mot den risiga animationen.

För målgruppen måste ändå vara barn här, antar jag. Fast jag är osäker. På sina håll blir filmen rätt skrämmande, men inte på ett mysigt och kittlande sätt, utan snarare på ett "jag somnade vid TV:n och vaknade upp klockan 3 på natten till ett polskt barnprogram från 1947"-sätt. Humorn fungerar ytterst sällan. Tajmingen finns helt enkelt inte där och även om det till viss del beror på manuset går det inte att ge godkänt till röstskådisarna. Den enda karaktären som sånär fungerar här är "The Bog King", som spelas av Alan Cumming. Resten är av varierande skräpighetsgrad. Jag tror kort sagt verkligen inte att ett barn skulle tycka att det här är roligt. Jag tyckte det sannerligen inte, och att döma av de uteblivna skratten i salongen gjorde ingen annan det heller.

"Strange Magic" känns också lång, trots en relativt kort speltid, och den i grunden banala historien krånglas till i onödan tills jag helt tappat intresset. Utan karaktärer att bry sig om blir det så klart helt ointressant att se hur det går för dem. Och om du missar vad moralen i historien går ut på så kan du vara lugn, den blir nämligen nedtryckt i halsen på dig i filmens slutscen, då Älvkungen utbrister "Jag tror vi lärt oss något här idag!". Subtilt och bra även där, alltså.

Sammanfattningsvis då? Jo, ett dåligt manus, ännu sämre animation, karaktärsdesign som verkligen kommer ge dig mardrömmar, och ett knippe utdaterade sånger utan schvung är vad som väntar dig om du känner dig sugen på att ge "Strange Magic" en chans. Och om du nu gör det, glöm för Guds skull inte de vässade blyertspennorna.

Nu får ni ursäkta mig, jag ska nämligen ge mig ut i bilen och se om jag kan hitta några älvor...

Carl Adam Anderberg

| 8 juni 2015 21:20 |

Skriv din recension

Vad tyckte du?

Användarrecensioner

Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Strange Magic

Andra kritiker

Det finns inga andra kritiker ännu