Stranger Than Fiction 2006

Skrivkramp är ett ständigt återkommande tema på bioduken. Vem minns inte Jack Nicholson i ”The Shining” som kanaliserade frustrationen till dårskap. Eller varför inte Nicolas Cage som bröderna Kaufman i ”Adaptation” vars slut skrev sig själv mitt framför publiken. ”Stranger than Fiction” är ett nära syskon till just ”Adaptation”, men istället för att lägga allt fokus på författaren är huvudkaraktären i boken som skrivs också i centrum.

Harold Crick (Will Ferrell) är en man vars liv går på slentrian och diverse siffror. Han jobbar på skattemyndigheten och har samma rutin varje dag, tills en morgon då han plötsligt hör en berättarröst som beskriver hans minsta rörelse. Detta får honom minst sagt att bli smått galen och omgivningen är inte sen att reagera. Samtidigt ska han dubbelkolla en bagares skattedeklarationer (Maggie Gyllenhaal) och söker hjälp hos en koffeinälskande litteraturprofessor (Dustin Hoffman).

Under tiden skriver den skygga författarinnan Kay Eiffel (Emma Thompson) på sin senaste bok. Hon får hjälp av en författarassistent (Queen Latifah) som förundras över Eiffels fascination för döden. Boken står och trampar, men när författarinnan väl hittat ett slut är hon inte säker på att hon vill skriva det.

Mer än så ska egentligen inte avslöjas, filmen ska upplevas med så lite förhandsfakta som möjligt. Tysken Marc Forster bevisar här vilken mångsidig regissör han är. Han klarar white trash-realism (”Monster’s Ball”), sentimentala dramer (”Finding Neverland”) och nu ger han sig in i en genre som Michel Gondry och Spike Jonze haft patent på.

Resultatet är i de flesta stunder riktigt bra. Speciellt imponerande är inledningen av filmen, där publiken lämnas helt ovetande om vad som egentligen händer till efter en halvtimma. Det finns ingen förklaring utan sambanden får man själv lägga ihop.

Forster arbetar utifrån ett suveränt manus från Zach Helm som lätt kan förvänta sig fina priser i januari. Skådespelarna är också riktigt lysande. Will Ferrell gör här vad Jim Carrey gjorde i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Framför allt hans blick har fått en melankolisk touch som går rakt in i hjärtat. Dustin Hoffman är excentrisk och habil medan Maggie Gyllenhaal är en stark tjej som klarar balansgången mellan kärlekstrånande bihang och independent woman. Bäst av alla är dock Emma Thompson som den osminkade och neurotiska författarinnan Kay Eiffel. Hennes hysteriska manér är på samma gång fantastiskt roliga som djupt tragiska. Hon har utmärkt stöd av Queen Latifah som står för den jordnära sidan till författarskapet.

”Stranger than Fiction” är film som man lätt rekommenderar efter att ha sett den. Det är en av dessa filmer som får åskådaren att känna sig intelligent efter att ha nystat sig genom de knöligaste historie- vändningarna. Ur en rent konstnärlig synvinkel är det dock precis som med boken i filmen. Slutet blir inte riktigt vad man tänkt sig och fegar en aning, vilket känns tråkigt eftersom resten av filmen är kristallklart konsekvent.

Ändå, en både rolig och smart film som värmer gott i vintermörkret. Ibland kan verkligen film vara bättre än böcker!