Strangers with Candy 2005

”Strangers with Candy” är filmatiseringen eller om man så vill prologen till tv-serien med samma namn, om den 47-åriga crackhoran Jerri Blank (Amy Sedaris) som efter 32 år återvänder hem och får veta att hennes far ligger i koma. Detta efter chocken när hon som ung rymde hemifrån och påbörjade en gedigen karriär i samhällets botten. För att rädda sin far bestämmer sig Jerri för att bli den lilla… eller ja, dottern som hennes far en gång älskade. Helt enkelt återuppta sitt liv där hon en gång lämnade det. I gymnasiet.

Det finns förmodligen ganska många där ute som minns sin gymnasietid med något av fasa i sinnet. Och visst verkar det vara en ganska hemsk plats enligt alla teenmovies, i alla fall den amerikanska versionen. En plats där de populära äger och styr och där de svaga och udda så diskret som möjligt försöker sjunka in i mängden. Just teenmovies hör inte till de mer hyllade genrena men ändock verkar det finnas en marknad för dem där ute, själv har jag lite svårt att se skillnad mellan vad som tycks mig vara en klonad version av den första osv.

Uppställningen är i alla fall den samma i ”Strangers with Candy” som i så många andra. Den här gången råkar det dock vara en något udda rollfigur som får axla ansvaret inför gymnasiets alla svåra val. Redan från första början kör Amy Sedaris hårt både med minspel och röstspel och det är något som i mångt och mycket går filmen igenom. Skämten lassas på i rask takt, faktiskt utan någon egentlig stil och många återanvända från själva tv-serien. Med en ironisk överton är inte heller skådespeleriet det bästa trots en ganska gedigen skådespelarensemble med bl.a. Philip Seymour Hoffman och Sarah Jessica Parker. Och i början är det både lite förvirrande och svårt att vänja sig vid detta grepp men kul verkar de i alla fall ha haft och det är också vad biobesökarna har. Man skrattar gott t.ex. när Jerri självsäkert försöker få i säng skolans hunk.

Trots att historien i ”Strangers with Candy” i sin bisarrhet har originalitet så känns den i allra tunnaste laget. Mer som en förevändning för att överhuvudtaget kunna kalla detta en film istället för en timmeslång sketch. I hemlandet USA gick serien inte alltför bra och efter tredje säsongen lades den ner. Men med sin grova humor hade ”Strangers with Candy” ändå skaffat sig en hängiven beundrarskara. Känslan av att det är dessa filmen främst riktar sig till är ganska påtaglig. Vi andra har mer eller mindre kastats in i vad som kan beskrivas som en Ding Ding-värld där alla karaktärer skruvats maximalt för att krama det mesta skrattet ur oss biobesökare. Vad får du om du sätter ihop tre halvtimmeslånga serieavsnitt? Visserligen något som du kan kalla en film men en film som saknar sammanhang. Sammanhang är just vad serien får av sina olika avsnitt.

Inte utan sina brister blir det ändå en rolig film främst tack vare Amy Sedaris hjärtfyllda insats och trots att vissa skämt faller pladask träffar vissa med stor kraft. ”Strangers with Candy” är som en gräddtårta mitt i nyllet. Kul, men mellan skratten undrar man om man inte hade kunnat skratta och äta tårtan samtidigt.