Straw Dogs 2011

Manusförfattaren David (James Marsden) flyttar med hustrun Amy (Kate Bosworth) till hennes hemstad, en liten svettig håla i amerikanska södern. Där blir han snabbt medveten om att Amys ex Charlie (Alexander Skarsgård) fortfarande har heta känslor för henne och Charlies burdusa gäng polare, som anlitats för att laga taket på Davids lada, visar vem som bestämmer i stan. När stans efterblivne hackkyckling (Dominic Purcell) oavsiktligt begår ett brott och skadad hamnar hos David och Amy beslutar sig fyllot Tom (James Woods) tillsammans med Charlie och hans gäng att ta lagen i egna händer.

Liksom i de flesta remakes har man ändrat en del väsentliga detaljer. Man har bytt ut engelska landsbygden till amerikanska södern, en mesig matematiker till en kaxig manusförfattare och Dustin Hoffman till James Marsden. Inte helt lyckade val kanske, särskilt det sistnämnda. Marsden är kanske det som funkar sämst med filmen. Han är en duglig skådespelare i många sammanhang men knappast någon av Hoffmans kaliber. Här, där han dessutom ska spela en tafatt, osäker nörd (ja, han har försetts med glasögon) passar han inte alls. Där Hoffman passade som handen i handsken med sin kortväxta, tunna kroppsform och neurotiska spelstil så liknar Marsden mer en seriefigur med sina skarpa drag.

Det är överhuvudtaget lite för polerat och snyggt för sitt tema. Där originalet var en smutsig, rå skildring av machomentalitet och testosteronstinn hets som urartar i våld så blir det här ett till början lite platt triangeldrama som rundas av med moralen att var man bör stå upp för sig själv och försvara sin kvinna. Det fungerade bättre på 70-talet, om man säger så. Speciellt då skurkarna porträtterades som fula, tystlåtna brittiska lantisar snarare än här där de spelas av modellsnygga TV-stjärnor.

Skarsgård lyckas dock riktigt bra i sin annars ganska illa skrivna skurkroll. Här finns enstaka försök att sympatisera med den svårberäknelige Charlie som stundtals förvandlas till en samvetslös psykopat. Utseendemässigt känns han lite malplacerad för rollen och det blir minst en närbild på hans magrutor för mycket. ”Prison Break”-stjärnan Dominic Purcell gör sitt bästa som den utvecklingsstörda byfånen men hans väletablerade, biffiga uppenbarelse gör det svårt att ta honom på allvar och speciellt i jämförelse med originalets gänglige David Warner så förs tankarna mest till (ironiskt nog) Dustin Hoffman i ”Rain Man”. Woods är något av en besvikelse och blir mest ett endimensionellt monster.

Utan jämförelse med originalfilmen är det dock en spännande och på det stora hela välspelad thriller med en del intensiva ögonblick och en spännande final som inte kompromissar när det gäller våldet. Däremot rycks man inte med på samma sätt som i filmen från 1971. Den okända våldtäktsscenen är inte lika drabbande och provocerande här, och onödiga, övertydliga ändringar (där en mans händer bands fast med ståltråd spikas de fast med spikpistol i denna) distraherar den som sett och minns originalfilmen. Spänning för stunden men inget mot Peckinpahs klassiker.