Stray Dogs 2013

Taiwanesiske regissören Tsai Ming-Liang har aldrig varit intresserad av att göra filmer som passar den stora massan eller marknadskrafterna. I "Stray Dogs", som han har sagt kommer bli hans sista verk, tar han de långa tagningarna med en noga ihopsatt mise-en-scène till en ny extrem. Han prövar verkligen publikens tålamod - och lyckas varje gång med att få scener bestående av en enda inramning, där inget händer förutom skiftande minspel från hans trogna skådespelare, att innehålla så mycket.

För den oinvigda skaran kan de mest igenkänningsbara parallellerna av vilken sorts filmupplevelse det handlar om, dras till de senare produktionerna av vår egna Roy Andersson. Det bör också nämnas att Ming-Liang har vunnit priser på filmfestivalerna i Cannes, Berlin eller Venedig för samtliga av sina filmer.

"Stray Dogs" börjar med en serie - till synes osammanhängande - klipp. En kvinna borstar sitt hår på sängkanten. En man tar sig ut ur vassen med sin båt. Två barn vandrar omkring i en skog. Två män står en regning dag mitt i trafiken och håller upp reklamskyltar. Man hinner undra om hela filmen bara kommer att vara ett collage. Men så småningom börjar bitarna att falla på plats; scenerna fylls med dialog och ibland ingår även klipp i en och samma scen.

Mannen (Hsiao Kang eller Kang-Sheng Lee som han går under på IMDB) som jobbar i korsningen är pappa till de två barnen, och allt de har är varandra. Han tjänar inte tillräckligt för att ha råd med tak över deras huvuden, utan de borstar tänderna på allmänna toaletter och sover tillsammans på en madrass i en ruin.

Kvinnan dyker upp på olika platser, men hennes relation till familjen är mer öppen för tolkning. Speciellt eftersom Ming-Liang har låtit tre olika skådespelerskor gestalta samma karaktär, något som beror på att han ville arbeta med alla sina favoriter (Yang Kuei Mei, Lu Yi Ching och Chen Shiang-Chyi) igen eftersom det här kan bli sista gången.

Eller är det samma karaktär? Ming-Liang är inte villig att ge oss några enkla svar. Att titta på hans filmer är som att stirra på ett konstverk, kanske i 10-20 minuter, tills man upptäcker nya saker som funnits där hela tiden men behövde tid för att träda fram. Det är nästan magiskt hur så mycket kan hända trots att nästan ingenting visas på klassiskt manér, och för den som är öppen att ta in alla intryck är det mycket troligt att filmen kommer att gå rakt in i hjärtat.