Doggy Style 2023

Vissa filmer undrar jag hur de tog sig förbi hisspitch-stadiet. ”Doggy Style” är en sådan. Till skillnad från andra hundfilmer eller tv-serier som ”Beethoven”, ”Santa Paws” och ”Lassie” är huvudkaraktärerna i denna ett gäng herrelösa, missanpassade hundar med dålig humor.

 

Redan från första scen leker manusförfattaren, Dan Perrault, med människans förutfattade meningar om hundar. Som att de alltid är lyckliga exempelvis – oavsett hur deras tillvaro faktiskt ser ut. Så är det för Reggie (med röst av Will Ferrell). Han är en glad och naiv Border Terrier som ständigt nedvärderas av sin stenade och arbetslöse ägare Doug, vars mest älskade ägodel och intresse är kuken. Efter att Reggie en kväll råkar avslöja Dougs otrohet, genom att fånga fel par trosor, hittar Doug på en version av apport. I praktiken innebär den att Doug en dag släpper av Reggie mitt i en storstad och ber honom springa efter sin favorittennisboll medan Doug snabbt vänder om hem igen.

 

Förlorad i storstaden stöter Reggie på Bug, en frihetsälskande Boston Terrier som får Reggie att förstå att hans ägare aldrig egentligen tyckt om honom. Denna insikt för dem båda ut på en intensiv hämndresa genom skog och nöjesfält. Med på resan följer Hunter, en terapihund för döende åldringar, och Maggie, en snygg Shetland Sheepdog med ett exceptionellt luktsinne.

 

Resultatet är förvånansvärt roligt därför att berättelsen ständigt varvar ”enkla” skämt, som bajs- och kukhumor, med mer brutala inslag som pekar på den skeva dynamik som är mellan människa och hund. Manuset är riktigt tätt, och skrattar man inte åt teorin om att människan plockar upp hundbajs för att göra choklad av det (med bevisningen att ingen hund ju faktiskt någonsin fått smaka på choklad) lär man göra det åt det mer ”Fear and Loathing in Las Vegas”-inspirerade skogstrippen som följer på en frossfest av okända svampar.

 

Jag är inget fan av vad som klassiskt benämns som buskis-humor, inte alls. Det är på den nivån att jag undviker det. Jag är inte ens ett fan av Will Ferrell. Men här funkar det för mig därför att den ständigt varvas med en mörkare underton, men kanske också därför att de är hundar.

 

När hundar sysslar med bajs- och kukhumor är det mer rimligt. Eftersom de trots allt på riktigt luktar varandra i röven och juckar med allt dem ser (inklusive trädgårdstomtar tydligen). Att jag är hundägare är troligen en bidragande faktor till att jag finner vissa sekvenser särskilt roliga. Som när de ballar ur på brevbärare, eller den för människan menlösa snurrdans som infaller innan de hittat sin perfekta sovplats på golvet.

 

När jag ser att filmen har 11-årsgräns undrar jag dock. Vem är målgruppen egentligen? Är det hundägare, Will Ferrell-fans eller gräsrökare? Jag tänker att det absolut inte är barn i alla fall.

 

Likväl skrattar jag nästan från början till slut. Till ”knack, knack”-skämt där hundarna svarar med att skälla (för det gör man när det knackar på dörren) ända till det brutala slutet. Samtidigt är det som att en del av min värdighet skrivs bort i denna stund. För skulle jag verkligen kunna rekommendera den? Jag vet inte, men det är skönt att slippa lyssna till en snövit Labrador retrievers snyfthistoria, även om ”Doggy Style” är slaskig, slafsig och skrattet följs åt av en lagom dos skam.