Street Kings 2008

På pappret verkar ”Street Kings” vara en helt acceptabel film. Den är regisserad av mannen som på olika sätt legat bakom såväl bra (”Training Day”) som mindre bra (”S.W.A.T” och ”U-571”) produktioner, delvis skriven av författaren vars romaner givit oss både sevärda filmer som ”L.A. Confidential” och mindre sevärda som ”Den svarta dahlian” och framförd av skådespelare som sammantaget bör betraktas som kunniga yrkesmän, med ett och annat felsteg i sina CV:n. Dessa faktorer ger oss, teoretiskt sett, en film som inte kommer att lämna något spår i filmhistorien men som inte heller kommer att få oss att vilja lämna salongen eller soffan i förtid. Frågan är nu hur väl verkligheten stämmer överens med teorin.

Men först några ord om handlingen. Den är enkel. En desillusionerad polis tänjer på vad som är tillåtet för att se till att samhällets invånare håller sig på rätt sida av lagen. Hans kollegor bemöter detta agerande med antingen acceptans eller stöd eller fördömande. Efter att hans före detta arbetspartner dödats, börjar polismannen ifråga att föras allt djupare ner i lögnernas och korruptionens spiral.

”Street Kings” ger inte någon särskilt munter bild av oss människor. Egoism, våld och sorg verkar vara det enda som vi ger upphov till. Läsaren av denna recension skall dock inte tolka detta som att ”Street Kings” är en samhällskritisk film. För filmens syfte är att underhålla oss, inte att få oss att grubbla över de dystra moraliska frågorna som filmen tillhandahåller. Dessutom får dessa bara vara med på ett hörn och glöms snabbt bort när handlingen förs framåt mot filmens avslutning, som för övrigt är grovt tillyxad. Den nämnda underhållningen består till stor del i att lista ut vem som är historiens huvudsakliga skurk, ett göromål som inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet från åskådarens sida.

  Nu några ord om skådespelarna. I detta fall gör de inblandade (med undantag av enstaka innehavare av några av de mindre rollerna) ett godkänt jobb, men inte mer. Vilket inte beror på misstag begångna av aktörerna eller på desammas talangbrist, utan på att ”Street Kings” hör till den grupp av filmer som inte innehåller några krävande roller. När vi ändå är inne på filmens negativa sidor, kan jag säga att utöver det redan uttalade hittas i denna historia en del ologiskheter och bortglömda delhandlingar, en stundtals övertydlig alternativt oäkta dialog samt en stämningsgivande musik som ett flertal gånger drar på för stora växlar. Men ändå, konstigt nog, fungerar filmen större delen av tiden.

När jag såg den, rycktes jag med i intrigen. Och jag frågar mig varför. För det är sannerligen inte tack vare de komponenter som jag nyss kritiserat. Kanske beror filmens positiva utdelning på att det nästan hela tiden är riktigt bra fart på filmen, på att vissa scener är snyggt gjorda eller på att filmmakarna lyckats fånga, ett flertal gånger, den stämning som jag föreställer mig finns i en del av Los Angeles icke glamorösa värld.

  Avslutningsvis, om jag inte hade fått till uppgift att skriva denna recension, hade jag förmodligen avfört ”Street Kings” från mina tankar bara ett tiotal minuter efter att jag lämnat biosalongens mörker för utsidans solljus. Men som underhållning för stunden fungerar filmen utan tvekan tillfredsställande Så ja, ”Street Kings” är helt klart acceptabel även i verkligheten.

ONÖDIGT VETANDE Den första versionen av manuset till ”Street Kings” skrevs redan i mitten av 1990-talet. Filmens ursprungliga titel var ”The Night Watchman”. Filmbolaget ändrade titeln till ”Street Kings” för att filmen inte skulle blandas samman med kommande ”Watchmen”.