Stretch 2014

”Stretch” är namnet på Patrick Wilsons karaktär, en Hollywood-baserad limousinchaufför och misslyckad skådespelare som inte har det helt lätt när vi först möter honom. Hans flickvän Candice (Brooklyn Decker) dumpar honom mitt under en kärleksfull sexakt och på grund av ett tidigare drogmissbruk så är han skyldig den mexikanska maffian 6000 dollar som han måste betala innan dygnet är slut. Hans eventuella räddning kommer i form av den mytomspunna och smått sinnessjuka finanspampen Karos (Chris Pine) som hamnar i rätt limousin. Om Stretch bara kan se till att skjutsa honom till hans planerade stopp, utföra de uppdrag som begärs – hur befängda de än är – och se till att allt går problemfritt fram, då erbjuder han sig att betala maffiaskulden. Detta känns på pappret som en hyfsat bra deal, men vår kära huvudkaraktär inser snart att han gett sig in på en spelplan där han inte har någon som helst kontroll.

Så fort den här resan tar sin början inser man att Joe Carnahan och hans team måste ha haft så fruktansvärt roligt under inspelningen av den här filmen, kanske lite för roligt till och med. De prekära situationer – stadigt eskalerande – som Patrick Wilson och hans utsatta karaktär sätts i avlöser varandra som på löpande bland, och för det mesta är man med på noterna. Man kastas in i ett överflöd av strippor, droger, alkoholhaltiga drycker, sex och ryssar med ryska undertexter(!) som Carnahan mot alla odds lyckas knyta ihop på någorlunda logiskt vis. Det blir dock lite väl mycket ibland och vissa av scenerna i filmen känns så krystat manipulerade. Man känner verkligen hur alla reglage har skruvats upp till max enbart för att det ska bli så flippat som möjligt, ibland helt utan någon narrativ poäng.



Även vissa skådespelare gör att bägaren rinner över med sina skakiga inhopp, och då tänker jag framför allt på Ed Helms och David Hasselhoff. Den förstnämnda spelar ”Karl with a K”, en död kollega till Stretch som nu hemsöker honom i hans drömmar och dyker upp lite då och då. Helms kör sin hetsiga ”schtick” och underminerar lite av den välbehövliga stabiliteten i tonen som Patrick Wilson står för. Hasselhoff spelar sig själv – vilket även exempelvis Norman Reedus och Ray Liotta gör – och inte ens det löser han särskilt bra. Allt från de styltiga replikerna till den uppenbart CGI-skapta reflektionen i hans röda glasögon känns så smärtsamt billigt. Han har bara en enda relativt kort scen som tur är, men det är tveklöst filmens sämsta.



På andra sidan vågen har vi skådespelare som levererar på riktigt hög nivå. Patrick Wilson lyckas imponerande nog hålla sig kvar med båda fötterna på jorden trots alla galenskaper som pågår runt omkring honom, samtidigt som han håller samma höga nivå som han alltid håller. Hans motpol i filmen är Chris Pine, som gör sin mest livliga och underhållande roll på flera år (ja, sedan ”Smokin’ Aces” till och med). Visst närmar det sig överspel ibland, men jag älskade verkligen hans skäggiga, långhåriga och totalrubbade Karos. Inte en enda gång vet man vad som väntar runt hörnet när han är i bild, vilket är en skön känsla. Sen har vi som nämnt Ray Liotta, vars korta gästspel fungerar så oerhört mycket bättre än det vi fick se från ”the Hoff”. Han får nämligen spela en underbart dryg och allmänt jävlig version av sig själv som fäller dräpande kommentarer i stil med ”that’s all we need, another wannabe-Denzel drivin’ a limo”.



Om man ser till det visuella så är filmen inte mer än godkänd, då det finns en påtaglig ojämnhet i bilderna. I princip allt som utspelas nattetid ser grymt bra ut och användandet av röd/grön neon, gatulampor och liknande ger sprudlande liv åt berättelsen. Det som utspelas dagtid dock, där har vi raka motsatsen. Filmen gjordes som bekant för en relativt liten summa pengar, och det är något som märks väl i just de delarna av fotot. Det är inte direkt fult men det känns oinspirerat, blekt och ordinärt, vilket nästan är ännu värre. Det ger kort sagt en ofrånkomlig B-känsla som förmodligen var en av faktorerna som gjorde att Universal dödade sin distributionsplan tre månader innan det planerade biosläppet i mars.

Det kan jag ändå tycka är lite synd, då ”Stretch” verkligen känns som en film som hade passat perfekt för någon sorts kultig midnattspublik, de hade med stor sannolikhet älskat den. Hur som helst, nu har den fått nytt liv i VOD-djungeln och det tycker jag absolut att den är värd. Söker man en lättsam, adrenalinpumpande, fartfylld och annorlunda upplevelse så blir man nog inte besviken. Vad Carnahan egentligen vill säga med all denna galenskap är dock högst oklart. Den skulle kunna ses som någon sorts kommentar kring det ytliga livet i Hollywood och den amerikanska drömmens baksida, men det känns långsökt.