Strings 2005

Kejsaren av Hebalon har drivit sitt folk in i ändlösa krig. När han inser vidden av förstörelsen klarar han inte av att ta ansvar för sina handlingar. Istället tar han sitt liv och lämnar i uppdrag åt sin son Hal att återinföra freden. Men det finns individer som utnyttjar kejsarens död och får det att se ut som att kungen mördats av zeritterna. Sonen Hal bestämmer sig för att utkräva hämnd och lämnar riket, utan att inse att han därmed överlämnar sina närstående i händerna på ondskan.

Hämnd, mord, krig, kärlek och… marionettdockor. Det här är en äventyrsfilm i samma naivistiska anda som filmer som första ”Star Wars” och som fantasyklassikern ”The Legend”. Alla roller är uppdelade i vackra, goda karaktärer och fula, förvridna onda. Miljöerna går från frostsargade sjöar till skållheta öknar, genom snåriga djungler till exotiska marknader, stinkande träsk, istäckta berg och uråldriga städer. Det är en storslagen historia om konflikten mellan gott och ont, om meningslösheten med krig och en innerlig längtan efter fred. Om önskan efter blodig hämnd, om intrigerande och om innerlig kärlek, åtrå och brutala slaktanden. Ett enkelt, fullständigt förutsägbart matinéäventyr i sagans form som filmats genomtänkt och bedårande vackert. ”Strings” grund är långt ifrån stadig eller avancerad historia som stimulerar särskilt många hjärnceller, men det är sannerligen en behaglig verklighetsflykt att låta sig svepas med av.

Under de första andetagen inser jag vilken kamp det kommer att bli att koppla bort att det är marionettdockor. De första sekunderna sitter jag på nålar - fullt övertygad om att jag hela filmen kommer att störa mej på trådarna dockorna hänger i. Då plötsligt händer det. Filmskaparna infogar med säker hand trådarna i handlingen. Kapar man huvudtråden dör dockorna – livet hänger på en tråd som sträcker sig ända upp till himlen. Små, genialiska lösningar präglar filmen, alltifrån ett fängelse som helt saknar väggar och galler utan enbart har ett rutsystem högt upp i luften. Och aldrig har väl ett blodbad varit mer estetiskt skildrat – med hundratals brinnande livstrådar mot en mörknande sky. Här har marionetternas trådar inkorporerats på ett intelligent och fantasifullt sätt att det sannerligen är en röd tråd genom hela filmen. ”Strings”  vinner mark genom att effektivt använda sig av ”Arkiv X”-logik. Använder man ljussättningen till att skapa stämning och använder mycket svärta och ogenomträngliga skuggor går det att komma undan med nästan vad som helst.

Det enda som riktigt stör mej med marionetterna är att flickdockorna här har blivits smalare än till och med Disneys hjältinnor, något jag trodde var näst intill omöjligt. Här finns det sekvenser där flickorna inte ens har en midja, mellan bröst och höfter finns bara tunna trådar som håller ihop dem…

”Strings” är i första hand inte en barnfilm. Barnfilmer brukar sällan inledas med ett självmord. Bara för att det är dockor betyder det inte att publiken är barn. Filmen är från 11 år. Men trots det har filmen dubbats, vilket för mig personligen känns totalt meningslöst. Jag menar inte att Jonas Karlssons blida, något blasé, stämma inte tilltalat mitt inneröra, men varför ha ”Strings” på svenska när den finns i både en dansk och engelsk version? Det är en märk och stundvis obehaglig historia. Melinda Kinneman gör ett ypperligt arbete med att levandegöra Zita.

Det är en levande fantasivärld som tar sig själv på allvar. Här finns knappast någon humor, men inte heller någon ironi, ingen sarkasm, inga stämningsbrytare. Det här är en klassisk saga och en välkommen verklighetsflykt för desillusionerade vuxna. Jag bortser från banalitet och förutsägbarhet – den här filmen är lite som att se en glänsande såpbubbla lyftas av vinden. Enkelt, vackert och oförstört.