Strul 1988

Sekunden som man börjar se den här filmen så vet man vilket årtionde som den är gjord. Allt som vi ser och hör är total 80-talskitsch som är helt märkt av sin tid och får högre betyg med nostalgin uppskruvad än bedömd enbart utifrån sin egen kvalitet. Det gör den svår att recensera på ett neutralt sätt.

 

Det som gör att den kommer undan med saker som hade setts som brister i de flesta andra filmer är att både den banalt enkla uppbyggnaden och det ständigt hysteriska tonfallet känns som medvetna grepp för att skicka ett tydligt budskap till dåtida svensk film. Det ger intryck av att vara en revolt som demonstrativt tar avstånd från det finkulturella arvet efter Ingmar Bergman. Det här är punk som spelas på hög volym i Ingmars kyrka och vägrar befinna sig i hans skugga.

 

Redan i inledningen när idyllen i en villaförort bokstavligen demoleras så är den anarkistiska näven i luften och den seriösa dramatiken får fingret. De här filmskaparna verkar ha lärt sig att göra film genom att studera filmer som de älskar och inte i någon skola som lär ut hur man skapar konst. De leker sig fram. Regelboken kastas åt helvete från första bildrutan.

 

Det råder ingen tvekan om att det här främst är riktat till vanligt folk som bara vill ha kul och inte är ämnat att analyseras av kritiker. Det finns inget att analysera. Storyn är en rad roliga situationer sammanbundna av en simpel premiss. Det radas upp händelser som är spektakulära eller framkallar asgarv och inte en minut slösas däremellan. Ingen kan bli uttråkad av det här hur otålig man än är.

 

Den ständigt gladlynte kemiläraren Conny Rundqvist (Björn Skifs) har det lite struligt. Någon säljer amfetamin i stora mängder och polisen har ett hett spår. Det leder till den oskyldige Conny som arresteras och döms till fängelse. Bakom galler får Conny nya vänner. Mer än så rekommenderar jag att man inte vet när man ser filmen för första gången för allt handlar om överraskningar från början till slut.

 

Karaktärerna är papperstunna karikatyrer. Connys fängelsepolare är busar med ruffig personlighet, men hjärnor som ärtor. Skurkarna är antingen slemmiga eller iskalla jävlar och Conny är klämkäckt charmig i alla lägen. Här krävs skådespelare med omedelbar karisma för de har högst en sekund på sig att engagera publiken innan något vildsint eller dråpligt händer och alla känns klockrena. Stefan Sauk ger järnet som överspänd psykopat och är fantastiskt intensiv.

 

Dialogen består nästan uteslutande av oneliners som siktar på att klistra sig fast i tittarens minne och för att se till att de verkligen gör det så levereras de flesta av dem med bred dialekt. Det är ett billigt trick i komedier, men den här filmen är befriad från mentaliteten att den är för fin för att ta till sådana. Många av replikerna har blivit klassiska citat och det förstår jag för det är träffsäkert snack.

 

Likt i en rockvideo från 80-talet så badar allt i blått neonljus och miljöerna speciellt i fängelset ser ut som om de är redo för inspelning av just en sådan. Klippningen är rasande snabb i tidsenligt MTV-tempo. Musiken låter rocktrummor dunka och elgitarrer både riva loss i grymma riff och yla i sköna solon. Givetvis sjunger Skifs en medryckande dänga specialskriven för soundtracket. Mitt öra älskar det här.

 

"Strul" är en kaxig film som inte skäms för att vara enbart underhållning och både nostalgikern och kritikern i mig blir rejält underhållna. Det är svensk actionkomedi med ett jävla ös som inte lånar något från amerikanska filmer av sin sort utan känns just svensk rakt igenom. Statusen som kultklassiker vore det kriminellt att ta ifrån den.