Studio 666 2022

Rockmusiker på film är knappast något tecken på kvalité. Ofta är det artister som inte riktigt har samma utstrålning framför kameran som de har på scen. Eller ibland direkt pinsamma försök att lansera sig själva som filmstjärnor. När Foo Fighters spelar sig själva i en skräckfilm för det direkt tankarna till kalkoner som ”Kiss Meets the Phantom of the Dark” eller ”Monster Dog” där Alice Cooper spelar en varulv.

 

Men de som sett Foo Fighters musikvideos vet att de både har gott om glimten i ögat samt förmågan att laga underhållande filmparodier, inte minst i ”Everlong”-videon där de återskapar ”Evil Dead”. Den här skräckkomedin som bygger på det gamla mantrat om att rockmusik är Djävulens påfund tar sig inte själv på allvar för en sekund och tur är väl det.

 

Handlingen utspelas i ett stort, gammalt hus där bandet samlas för att spela in sitt nya album men ledsångaren och låtskrivaren Dave Grohl har skrivkramp. Snart släpper han dock oavsiktligt lös en demon från källaren och det dröjer inte länge förrän huvuden börjar rulla och blodet sprutar.

 

Man får snabbt känslan av ett kompisgäng som åkt till ett hus för att festa, spela musik och spela in en skräckfilm. Fast med en orimligt hög budget. Och det ser ut som bandet har riktigt kul, vilket ger filmen ett lyft. Humöret är på topp och det är medryckande fnissigt och barnsligt. Här finns gott om blinkningar till klichéer i genren men även blod och splatter så det räcker och blir över.

 

Det är oförskämt underhållande och opretentiöst. Då gör det inte så mycket att själva bandets skådespelarinsatser - med undantag för Grohls hejdlösa insats - är ganska svaga och att både tempot såväl som speltiden är lite ojämnt. Som bonus finns även flera roande gästroller, varav komikern Whitney Cummings är roligast som flirtig granne.

 

”Studio 666” är en fånig men härlig splatter-fest för fans av både genren och bandet (även om du inte behöver gilla de senare för att uppskatta filmen). Den lär inte vinna några stora priser men lyckas ändå landa tryggt mellan renodlad parodi och blodig skräck med en framtida kultstatus som mer än troligt resultat.