Summer 1993 2018

Regissören Carla Simón målar upp en idyllisk atmosfär av en solig sommar på landet i Katalonien där man får följa 6-åriga Frida (Laia Artigas) som precis har förlorat sin mamma. Frida får flytta hem till sin farbor Esteve (David Verdaguer) som bor tillsammans med hans fru Marga (Bruna Cusi) och deras barn Anna (Paula Robles). Även fast de aldrig nämner det högt i filmen så kan man, om man pusslar ihop olika kommentarer, förstå att hennes mamma dog av komplikationer från AIDS.

 

När vi får följa Frida så är det nästan alltid ur hennes egna perspektiv och vad jag tror Carla Simón har försökt måla upp med det visuella är att betona den känslan av ensamhet hon känner. Till exempel så får man se hur de vuxna packar ner hennes mammas saker i deras lägenhet i Barcelona och i en annan scen får man se när hon i sin säng ligger och ber att hennes mamma ska ha det bra i himlen.

 

Även om hennes nya familj aldrig är elaka eller otrevliga mot Frida så får man ändå en känsla av empati för den lilla flickan när hon är bland de vuxna. Något som nog många kan känna igen sig i ifrån sin barndom är att Frida får allt för ofta höra mer än vad hon borde av de vuxnas konversationer. Vad man också får se är att hon aldrig reagerar på de kommentarer som hon hör, men det visar kanske att hon har mer koll än vad de äldre tror.

 

Frida försöker ta itu med sin sorg som hon väljer att bara uttrycka när hon är själv och det syns att hon vill försöka dölja sin sorg för de vuxna. Det finns bara ett ställe där Frida känner sig trygg nog att uttrycka sin sorg vid och det är vid en staty av jungfru Maria som finns i deras trädgård. Dit återvänder hon regelbundet, och där väljer hon i en scen att ge hennes mamma en gåva, ett cigarettpaket som hon försiktigt lämnar vid statyn. Det är med en viss sentimentalitet som man följer sexåringen som försöker återgå till ett så normalt liv som möjligt. Ibland det känns lite som att hon försöker låtsas, inte bara för de runt omkring henne, men även för sig själv att allting är bra.

 

"Summer 1993" har ett lugn som håller sig igenom hela filmen men man får en känsla av att det bubblar och kokar av känslor i Frida som då och då sipprar ut och kommer fram. Ofta så kommer det ut när hon är med sin nya syster Anna. Även fast de två har en bra relation så är det vid många tillfällen som man får se en viss avundsjuka i Frida till Anna och det kan vara därför Frida väljer att ta ut sina frustrationer på just Anna. Vid ett tillfälle lämnar hon till exempel Anna ute i skogen, vilket i slutändan leder till att Anna bryter armen. Vid ett annat tillfälle får vi se när Frida tittar på och gör inget när Anna ramlar ner i en sjö och håller på att drunkna.

 

En röd tråd i filmen är Fridas likgiltiga beteende till hennes nya familj. Det känns lite som att i och med att hon inte har fått sörja ordentligt för hennes mor så kan hon inte tillåta sig själv att älska sin nya familj. Det är även det som blir klimax i slutet av filmen och avrundningen till filmen blir ett avslut på Fridas ensamhet i sin sorg och man börjar se en ljus framtid för flickan.

 

I helhet tycker jag att det är en väldigt vacker film, scenografin är fantastisk och man får verkligen se hur en äkta katalansk sommar ser ut. Det som för mig drar ner betyget är dock den lite sömniga takten som filmen har, det känns som att man inte får se tillräckligt av Fridas utveckling. Det hade även varit intressant att få veta mer om hennes mammas historia.