Summer of 85 2020

Sommaren 1985 i en idyllisk fransk kuststad. När sextonårige Alex kapsejsar med båten under en stormig seglingstur, kommer räddningen i form av något äldre David. Den tvålfagre grabben, som kunde ha varit George Michaels klon, erbjuder en hjälpande hand och rätt snabbt även livslång vänskap. Nyinflyttade Alex kan inte annat än dras med i Davids spontana äventyr och den oemotståndliga lusten att leva livet i full fart. Mot slutet av dagen är de redan BFF:s, inom kort hamnar de i säng och upptäcker nya sidor av sin relation.

Samtidigt äts Alex upp av avundsjuka så fort David tittar åt någon annans håll. Är vänskapen äkta? Är kärleken besvarad? Eller är allt någon sorts perfekt fantasi?

Alex (Felix Lefebvre) är vår berättare och en något lurig sådan. Han inleder med att den här historien kommer att sluta med en död kropp... Vi anar ett mörkt slut på pojkarnas sommarflört. Vem, vad, hur och varför - det är mysteriet som håller tittaren i ett fast grepp, medan duon spenderar långa sommardagar på nöjesfält, bio och stranden.

Händelseförloppet hoppar fram och tillbaka i tiden. Från sorglösa kvällar på tu man hand till en ensam grabb som plågas av sorg och skuld. Plötsligt är tonen mörk och nedstämnd. Vad var det som hände egentligen den där sommaren? En fransklärare ber Alex att skriva ner alla sina tankar. Hans berättelse blir en slags terapi, ett sätt att bearbeta alla känslor allt medan publiken får nya pusselbitar.

François Ozon varvar en pastellfärgad sommarromans med ett young adult-mysterium. Det är den nittonde långfilmen för denne franske auteur som får ur sig nästan en film om året, och den lutar mer åt det lättsamma slaget. Mystiken ger berättelsen en udd, en uns av spänning som gör att jag som tittare ständigt vill veta mer. Men i slutändan är det kanske inte en jätteomskakande historia vi har fått berättad för oss. Med facit i hand är det en gullig kärlekshistoria som nog lätt faller i glömska. Den mer tragiska biten som oundvikligen kommer, tar aldrig fäste, utan känns mest som ett flyktigt inslag.

Filmen bygger på Aidan Chambers bok "Dance on My Grave" från 1982, som sägs ha varit bland de första böckerna om unga homosexuella. Det bjuds på en känslokarusell med ilska, skratt, avundsjuka och kärlek om vartannat. Erotiskt laddad spänning ligger i luften, men det är lika nära till pinsamheter och humor. Bananarama och The Cure förgyller soundtracket med tidsenliga hits som snurrade i varje tonårings freestyle.

Visst blir man förförd som tittare - av det soliga 80-talet, den filmiska stilen, musiken och den sorgfria ungdomen som skildras med sådan sprakande energi och liv. Filmen är en nostalgiskt rosaskimrande fantasi om att vara ung och dum, kär och galen, men glöm alla jämförelser med "Call Me By Your Name" - det är lika ytligt som en glassreklam. En mysig liten sommarflört som skapar fjärilar i magen, men som man snabbt glömmer.

Skådespelarna däremot, de stannar kvar hos en. Både Felix Lefebvre och Benjamin Voisin är två unga stjärnskott att hålla ögonen på framöver.