Sunset 2018

Historien utspelas i Budapest strax innan första världskrigets utbrott. Det är oroliga tider i Europa och det känns tydligt att något skrämmande är i annalkande. Huvudpersonen Irisz återvänder till sin hemstad för att söka jobb som hattmakerska i butiken som för länge sedan ägdes av hennes numera döda föräldrar. Hon blir bryskt avvisad av den nya ägaren och får senare höra om en bror som hon inte visste fanns. Mot bättre vetande och verkligen mot alla andras uppmaningar stannar hon kvar i staden för att söka rätt på sin bror och för att förhoppningsvis få reda på något om sin bakgrund.

 

”Sunset” är en mycket motsägelsefull film. Den har en lång startsträcka, men lyckas med tiden effektivt skapa en ganska fasansfull stämning. Den känns mycket på ytan och påminner, med sina många metaforer och strävan att stressa slag på åskådaren (vilket den också nästan lyckas med), på sina håll om Darren Aronofskys ”Mother!”. Liksom den, är även denna lång och rätt tålamodsprövande, med ett hetsigt lågmält tempo som både driver historien framåt, men också är det som i slutändan stoppar upp den och stör mig. Jag blir irriterad, samtidigt som kan jag inte låta bli att titta på och följa med Irisz när hon upprepat går dit hon inte är välkommen.

 

Nemes återvänder här till sitt redan etablerade berättargrepp och samma visuella stil som vi känner igen från hans debut. Långa kameraåkningar och intensiva närbilder berättar i mångt och mycket historien och vi får ta del av stundvis helt bländande scener, grandiosa miljöer och förtjusande kostymer.

 

Till skillnad från ”Sauls son”, är dock denna historia mer intressant än på allvar berörande. Dramaturgin är ganska rörig och handlingen sporadisk och ofokuserad. Det är fåordigt och jag lämnas att tolka in och spekulera själv, vilket i och för sig är rätt spännande men också ansträngande. Jag finner det dessutom svårt att känna med huvudpersonen Irisz, som spelas med den äran av Juli Jakab. Irisz har genom hela filmen bara har ett uttryck i sitt ansikte. Det är förvisso ett intensivt sådant, men jag får inget grepp om individen bakom, varför det ibland tar emot att idogt följa henne och engagera sig i hennes förehavanden. 

 

”Sunset” är som sagt en väldigt vacker film i behagliga färger och den stora behållningen är just det visuella. Fotot är makalöst och de långa cirkulerande kameraåkningarna fängslande. Vi får aldrig se mer än Irisz, och det räcker också långt, för det triggar igång vår fantasi och tankarna om vad som kan finnas bortom hennes blick. Det är fantasieggande, men på grund av en svajig story, stannar kittlingen på ytan och jag lämnas tyvärr oberörd på ett djupare plan.