Super 2011

Jag läste om John List idag. List var en amerikansk familjefar som förlorade sitt jobb, led av grava ekonomiska problem, snodde pengar från sin egen mamma för att täcka upp, samtidigt som han behövde hantera hustruns hälsoproblem, och den enda lösning han slutligen såg på allt detta var att döda dessa kvinnor och sina tre barn. Jag kom att att tänka på John List, för det verkar vara små saker som avgör om jobbiga händelser i människor liv leder till den ljusa eller den mörka sidan, och för att det ibland är en väldigt tunn vägg mellan de båda.

För Frank är det inte jobbet eller ekonomin som är problemet, även om de båda säkerligen kunde vara bättre. Nej, han är gift med en före detta missbrukare, Sarah, som faller tillbaka i gamla vanor och hamnar i klorna på den knarklangare hon lämnar sin make för. Det är vad som puttar Frank över kanten, vad som får honom dra på sig en dräkt och börja bekämpa brott, för att kunna rädda Sarah. Men att slå ner skurkar på film är någonting helt annat än att göra det i verkligheten och Franks handlingar får allvarliga konsekvenser.

"Super" placerar sig stabilt i sällskap med "Kick-Ass" och gravt förbisedda "Defendor". Det vill säga, de behandlar alla hur det skulle vara om någon beslutade sig för att bli superhjälte på riktigt, i vår verkliga verklighet (i alla tre fallen är det dessutom män som sedermera skaffar sig unga kvinnliga medhjälpare, vilket borde bli fröet till en genusvinklad diskussion någon dag, och inte bara vara en parantes i en recension). Jag älskade "Kick-Ass" men den misslyckas i en viktig aspekt, nämligen själva grundtesen, att den sägs vad som skulle hända om det var på riktigt. Den ramlar nämligen snabbt in i klassiskt serietidningsmanér, medan de två andra stadigt håller fast vid realismen, vilket till stor del är vad som gör dem till de bättre filmerna.

"Super" innehåller mer humor än "Defendor", men det är marginellt och det är väldigt mörkt. Skriven och regisserad av James Gunn, som gjorde blodiga b-filmspastischen "Slither", och han har inte lämnat blodförpackningarna hemma. När Frank, eller Crimson Bolt som han kallar sig, ger sig ut på gatorna med sitt vapen, någonting han hittat i verktygslådan, kommer käkar att krossas, blod flöda, ambulanser behövas. Filmen går kanske in i de rättsliga, psykologiska eller andra långt gående konsekvenser, det här är ändå en historia berättad ur Franks synvinkel, men att den enda inte skyggar för det realistiska våldet, eller gör det uppenbart att konsekvenser finns, att Frank är en människa som förlorat kontakten med verkligheten, är en riktigt stor styrka med "Super".

Frank spelas av en briljerande Rainn Wilson (känd från amerikanska utgåvan av "The Office"), som förvisso hänger sig åt överspel ett fåtal gånger men för det mesta perfekt fångar karaktärens ångest och psykos. Ellen Page som den blivande kvinnliga sidekicken (hon borde verkligen ha fått mer utrymme i den här texten), Kevin Bacon som knarklangaren Jacques och Liv Tyler i den lilla men viktiga rollen som härjade hustrun, är bara tre exempel på en riktigt bra och noga utvald rollista.

Det vore en skam om jag inte nämnde förtextsekvensen. Med tecknade versioner av skådespelarna som utför ett synkroniserat dansnummer är den inget mindre än genial.