Super/Man: The Christopher Reeve Story 2024

Dokumentärer om inflytelserika individer faller ofta för liknande fällor. Många kan inte riktigt förmedla människans sanna karaktär utan att antingen mytologisera deras status eller sammanfatta dem med alldeles för enkla berättarval. Revolutionära konstnärer får ofta sina filmiska porträtt tagna på förfärligt traditionella sätt och filmskapare brukar ofta vara för okritiska mot subjektet för att visa dem som verkliga människor med brister.

 

Nu har ”Super/Man: The Christopher Reeve Story” inte mycket ont att säga om individen och inte heller mycket att erbjuda visuellt utöver att vara en traditionell dokumentär. Men det ”Super/Man” faktiskt har att säga om uthållighet och hängivenhet känns helt ärligt. Den är lika uppriktig och godhjärtad som superhjältefilmen som först lyfte Christopher Reeve till stjärnorna.

 

Christopher Reeve kommer alltid förknippas först och främst med den genredefinierande prestationen som Superman/Clark Kent. Det kommer också alltid följas av den tragiska vändningen när Reeve blev förlamad i en ridolycka. Det som då gör ”Super/Man” speciell är att huvudsubjektet definieras varken av fiktiva roller eller verkliga tragedier. Allt var inte glitter och glamour med Superman-rollen och allt var inte misär och förtvivlan med skadan – och inget av dem omfattade allt Christopher Reeve var.

 

Dokumentären packar en hög med kändisar som kände Reeve, bland annat Glenn Close, Jeff Daniels och Whoopi Goldberg. Men det är Reeves egna röst från ljudboken till hans självbiografi och intervjuerna med skådespelarens barn som griper mest. Hemvideor från deras barndom som aldrig tidigare har visats målar ett mer effektivt porträtt än de bekanta höjdpunkterna ur Reeves filmografi. Dock måste det nämnas att hur klippen från Reeves verk används för att betona filmens känslosamma toppar och dalar är väldigt smart.

 

På ett sätt var det ödet att hans liv berättas i en dokumentär. Många biopics behöver ändra subjektets upplevelser för att matcha en viss dramatisk struktur även om det inte alltid stämmer överens med verkligheten. För Christopher Reeve fanns de händelserna och det är som att de redan var strukturerade som en påhittad berättelse. Till deras förtjänst lyckas regissörerna Ian Bonhôte och Peter Ettedgui använda det esset utan att det känns förutsägbart eller billigt.

 

Istället för en torr kronologisk Wikipedia-läsning av alla stora händelser i Reeves liv flyger ”Super/Man” fram och tillbaka i tidslinjen. Från första genombrottet i Hollywood, till hans medicinska engagemang i de sista åren av hans liv. Med varje tidshopp finns det energi, rytm och ett djupare syfte. Olyckan 1995 är skiftet mellan de två världarna, men det blir inte som att uppleva två separata liv. Precis som hur Christoper Reeve levde är filmens fokus alltid på uthållighet.

 

Två viktiga aspekter är frun Dana Reeve och Christopher Reeves långvariga vän Robin Williams. Båda gick bort flera år innan filmen gjordes, men används väl med arkivmaterial för att visa hur viktiga de var både före och efter olyckan. Ibland är det nästan förbryllande hur allomfattande deras roller är trots att inget filmades med dokumentären i åtanke.

 

”Super/Man: The Christopher Reeve Story”” är ett starkt porträtt av en skådespelare och aktivist som först spelade en superhjälte på bioduken innan han så småningom växte in i den rollen i verkligheten. Inte på ett förenklat och gudaliknande sätt utan på ett sätt som är beundransvärt komplext och mänskligt. Det är den första och förmodligen sista superhjältefilmen i år som bryr sig om vad det faktiskt betyder att vara en superhjälte.