Super Size Me 2004

Allt är större i Amerika. Det gäller inte minst invånarna. I landet som blivit världens fetaste, väger 37 procent av alla barn och ungdomar för mycket och 2 av 3 vuxna är överviktiga. Men vems är egentligen felet? Är det den genomsnittlige amerikanens brist på självkontroll eller bär snabbmatsindustrin ett ansvar?

Dokumentären ”Super Size Me” såg jag fram emot direkt när jag hörde talas om den för första gången. En galen filmare som i ett experiment ska livnära sig endast på vad McDonalds har att erbjuda, i en hel månad? Som den skräpmatsälskare jag är kunde jag bara inte missa detta. Jag tryckte i mig två underbart goda cheeseburgare (de kunde ju trots allt vara mina sista), sköljde ner med en stor cola (light, såklart… man måste ju tänka på vad man stoppar i sig) och slog mig ner i biosalongen.

Morgan Spurlock heter den 34-årige, 84 kilo tunge New York-bon som i sin filmdebut vill upplysa oss om faran med skräpmat, och vad snabbmatsindustrin gör för att lura till sig fler kunder. Ackompanjerad av passande musik (låtar med titlar som ”Fat Bottom Girls” och ”Yummy Yummy”) åker Spurlock ut på en resa genom sitt feta hemland för att undersöka amerikanernas snabbmatsvanor. Samtidigt inleder han en 30-dagars McDiet, där reglerna är enkla: han får endast äta det som finns på McDonalds meny. Han måste äta tre mål om dagen. När de 30 dagarna har gått ska han ha provat allt på menyn. Och blir han erbjuden en Super Size-meny måste han tacka ja. Varje hans steg följs av en hop läkare och dietspecialister, för att inte tala om hans oroliga flickvän (som ironiskt nog är vegan). Redan andra dagen förvandlas hans överdimensionerade hamburgermeny till en minst lika stor spya på parkeringen utanför restaurangen. Efter tre dagar kommer de första smärtorna. Efter fem dagar har han gått upp 5 kilo. Det dröjer inte länge innan Spurlock utvecklar ett beroende efter hamburgare, på samma sätt som andra får ett sug efter kaffe eller cigaretter - han mår dåligt när han inte får i sig mat. Så småningom säger läkarna ifrån, han måste sluta med sitt farliga experiment om han inte vill bli sjuk. Men Spurlock är fast besluten att hålla ut i 30 dagar.

Under tiden matas vi med oroväckande fakta om snabbmatsindustrin med jätten McDonalds i spetsen, och om amerikanernas matvanor. Spurlock besöker skolor där barnen gladeligen trycker i sig pommes frites eller chokladkakor till lunch, delstaten Texas som har flest tjockisar i hela Amerika (vilket märks inte minst på McDonalds egna medarbetare i bilderna därifrån…), och han träffar Big Mac-entusiasten Don Gorske, som i åratal tryckt i sig 2-3 Big Macs om dagen och nu är uppe i 19000 stycken. Morgan Spurlocks undersökningar och avslöjanden både roar och oroar, även om mycket av det han säger inte känns som något nytt. Förhoppningsvis vet de flesta av oss att man får oönskade extra kilon samt ökad risk för bl.a hjärtsjukdomar på köpet med sina hamburgermenyer. Tråkigt nog ligger också all fokus på Amerika och vi får inte veta så mycket om hur problemet ser ut i resten av världen. När en fransk turist till exempel berättar för Morgan att den amerikanska small size-drickan motsvarar en stor i Frankrike, hade det varit intressant att få reda på mer skillnader länderna emellan. Men det framgår tydligt att amerikanerna är rätt extrema med sina jättemenyer, tecknade Ronald McDonald-serier på tv, och inte ens några jäkla minimorötter har de som tillval. Visste du förresten att de flesta snabbmatsställen (McDonalds, Burger King, Wendys m.fl) startade med en enda storlek på sina drickor och pommes frites – och att samma storlek idag heter small eller Kid’s?

Spurlocks dokumentär är ändå ganska snäll och försiktig, han lämnar hellre 13 artiga meddelanden på McDonald-chefens telefonsvarare än ställer sig utanför kontoret med högljudd megafon i handen, ungefär som Michael Moore utanför senaten i ”Fahrenheit 9/11”. Han vill hellre upplysa och få oss att själva ta ställning än att tvinga några höga höns att avgå från sina dyra chefsstolar, vilket han kanske hade kunnat göra med ytterligare lite grävande. Hur som helst märks det att ”Super Size Me” kan vara början till en positiv förändring. När filmen hade premiär på Sundance-festivalen tidigare i år, slutade McDonalds att sälja Super Size-menyer.

Jag vill tillägga att ”Super Size Me” inte fick mig att sluta äta på McDonalds. Men jag hoppas att en och annan småbarnsförälder tänker sig för en extra gång innan han/hon drar iväg med ungarna till det skojiga huset med clownen, bollhavet och minileksakerna. Om 10 år kan Sverige befinna sig där USA är nu, berättar Spurlock när vi intervjuar honom. Är det vad vi vill?