Supercool 2021

”Supersugen” (2007) var lite rolig och ”Booksmart” (2019) rent av riktigt bra. I övrigt trodde jag nog att jag hade tröttnat på den här typen av filmer. Det är sällan vi får se några nya eller särskilt överraskande tilltag. Och nytt kanske det inte direkt blir i ”Supercool” heller, men den andas ändå lite annan luft än mången annan typiskt amerikansk senpubertal komedi.

 

Neil (Jake Short) och Gilbert (Miles J. Harvey) är bästa vänner. De går i High School men är rätt mycket utanför den coola kretsen kids. När populära Summer (Madison Davenport) som Neil har en crush på, ska ha födelsedagsfest vill de två vännerna inget hellre än att bli bjudna dit. Saker går dock helt fel. Neil gör fullständigt bort sig, och vill därefter bara försvinna från jordens yta. På kvällen önskar han hårt att han vore en annan, någon mycket coolare och snyggare. Klockan är 11:11 (23:11), då önskningar, enligt sägnerna, slår in, och dagen efter vaknar han således som en hunk.

 

Ja ni hör ju. Vi har sett detta switchande av kroppar på film förr, i exempelvis ”Big” (1988), ”Freaky Friday” (2003) och ”Freaky” (2020). Det som är annorlunda här är att Neil spelas av Short, även om han inför sin omgivning är en annan. Denne annan ser och påminns vi bara om i flyktiga spegelbilder, vilket är ett bra grepp i sammanhanget. Det blir väldigt tydligt att även om ytan ändras så är faktiskt insidan konstant. Neil må ha vaknat som en deffad snygging med käkben to die for, men han är fortsatt samme ängslige och nervöse tonårsgrabb, som han gick och lade sig som. Dagen som snygg bär såklart med sig en hel del positiv uppmärksamhet. Vi får hänga med på fester och galenskaper och även om det ofta blir pinsamt, är det också kul. Livet är dock inte bara en dans på rosor, ens när man har vackert ansikte. Neil får väldigt många kommentarer för sitt utseende, vilket är trevligt, men att behandlas som ett stycke kött på en marknad är väl ungefär lika härligt som det låter. Det är inte ofta man ser killar eller män sexualiseras så här på film, vilket ger komedin ett intressant och annorlunda perspektiv.

 

Manuset av Olli Haikka och Ali Moussavi är välskrivet, men följer en väldigt klassisk mall för den här typen av filmer. Dock märks en omsorg i dialogen, så även om det fortfarande är extremt flamsigt på många håll, finns viss eftertanke och skärpa i vad som sägs. Stundvis händer det dock väl mycket, och jag hade önskat mindre utrymme till den ganska ostyriga sidointrigen med semigangster-grannen.

 

Det bästa med ”Supercool” är utan tvekan den väldigt fina kemin mellan Neil och Gilbert. Filmen handlar om Neils förälskelse i Summer, om hans längtan att bli sedd av henne, men i centrum är hela tiden kärleken de två vännerna emellan. Deras vänskap är det som berör och jag myser av att höra två tonårsgrabbar, utan ironi i rösten, säga ”I love you!” till varandra. Det är väldigt uppfriskande att kärleksförklaringarna inte heller ackompanjeras av tröttsamma bögskämt. Just den typen av billiga humorpoäng är faktiskt inte särskilt närvarande alls, och överlag är den väldigt grabbiga jargongen ovanligt inkluderande.

 

”Supercool” är en film om självkänsla och identitet. Även om den inte är särskilt djup i tilltalet, eller att inte alla buskisskämt hittar hem hos mig, är det ändå oftast riktigt roligt. Filmen är underhållande och har under allt snusk ett härligt budskap om att det är gott nog att bara vara sig själv.