Surge 2020

Den vita mannens inbillade utsatthet och revolt mot samhället har blivit en allt vanligare syn, både i verkligheten och på film. Den problematiske karaktären kulminerade i förra årets “Joker” och gav upphov till en rad olika diskurser. Med Scorsese-klassiker som “Taxi Driver” och “The King of Comedy” som stora inspirationskällor blev filmens Arthur Fleck trött på sakers tillstånd och påbörjade en personlig våldsodyssé. Det är en typ av karaktär som funnits med länge, men nu kanske är mer aktuell än aldrig förr, så även i Aneil Karias långfilmsdebut “Surge”. 

 

Ben Whishaw spelar den till synes fromma Jospeh. En man utan vänner eller partner, som sköter sitt jobb som säkerhetskontrollant exemplariskt, umgås tillräckligt mycket med kollegorna och återvänder hem till sin micromat. Dagarna ser likadana ut och de enda han har en närmre kontakt med är sina föräldrar som han hälsar på med jämna mellanrum. Joseph är dock inte riktigt den filbunke han ser ut att vara utifrån. Inom honom kokar det allt mer, och när allt och alla ter sig ännu mer irriterande för honom är bristningsgränsen nära. 

 

Likt Michael Douglas i en svettig bilkö får Joseph till slut sitt Falling Down-moment och briserar. Borta är den lugna, metodiska framtoningen och kaoset tar över. I allt mer eskalerande händelser bryter sig Joseph under ett dygn loss från sitt liv för att frigöra sig själv från allt som tynger honom. 

 

Resultatet blir en intensiv resa ner i mörkret där Londons gator lever osäkert. I ett nervtriggande tempo och skakig stil, som påminner om Safdie-brödernas eskapader i “Good Time” och “Uncut Gems”, tas vi med på Josephs våldsfyllda frigörelse. Dragen från “Falling Down” och “Taxi Driver” finns definitivt där, men till skillnad från D-fens, Travis Bickle eller Arthur Fleck så handlar inte Josephs utbrott om ett upplevt svek från samhällets sida eller avsky mot omvärlden. 

 

Istället verkar det finnas något djupt rotat trauma hos honom där en psykisk ohälsa växt fram och nu tagit över totalt. Men tyvärr utforskar Aneil Karia aldrig detta närmare. Josephs mentala störningar figurerar därmed mer som en gimmick, bara ett medel att få honom att agera på det sättet han gör. Ben Whishaw är fantastisk som alltid, men med sina övertydliga tics för att framhäva att något inte står helt rätt till med Joseph känns karaktären oerhört underutvecklad. 

 

“Surge” har en del snyggt uppmålade scener, men under den sceniska ytan finns tyvärr inte mycket att hämta. Det är, likt Todd Phillips “Joker”, mer stil än substans, och om det finns några samhällskommentarer som Aneil Karia försöker få fram så ekar det tyvärr rätt tomt. Filmen räddas av Whishaws prestation och ett utsökt foto, men den som väntar sig en temperamentsfylld thriller i stil med “Falling Down” får istället nöja sig med Brexit-versionen av “Joker”.