Suspect Zero 2004

Jag kan inte påstå att jag hade särskilt stora förväntningar på ”Suspect Zero” då jag skulle se den. En till seriemördarfilm efter till exempelvis ”Manhunter”, ”Copycat”, ”När Lammen Tystnar”, och framförallt mästerverket ”Se7en”. Finns det verkligen något kvar att utforska inom genren, går det att göra bättre?

Svaren på dessa frågor kommer i alla fall inte med ”Suspect Zero”. Aaron Eckhart spelar FBI-agenten Thomas Mackelway, som flyttar till New Mexico från Dallas och får tjänst på deras FBI-byrå. Han är den klassiske inflyttade snuten i den klassiska bondhålan. Byborna är feta grisar med oljefläckar i ansiktet som inte vet hur man sköter en brottsplats. Mackelway däremot, den inflyttade snuten, kan alla verkliga tillvägagångssätt och kan sätta ihop de mest osannolikaste mordteorier med hjälp av ett dammkorn ungefär.

Runtom i New Mexico dyker lik upp. Alla liken visar sig vara olika seriemördare och Mackelway får det mest svårlösta fall på sitt bord någonsin. Efter ett antal lik funna får man förstärkning av Fran Kulok (Carrie-Anne Moss), som även är Mackelways gamla flickvän. Är det bara jag som finner det en aning märkligt? Att det inte fanns EN ENDA annan FBI-agent man kunde rekrytera istället för en gammal partner till utredningsledaren; som enkelt kan leda till samarbetssvårigheter?

Kulok och Mackelways utredning leder de till den gamla mentalpatienten Benjamin O’Ryan. Den karaktär jag helst av allt vilar ögonen på, då han spelas av larger than life-skådespelaren Ben Kingsley. Kingsley som på ett eller annat sätt tar kontakt med Mackelway menar att han tillhör en hemlig organisation inom FBI där några sorts telepatrar utvecklas till brottsbekämpare. Dessa telepatrar har en förmåga att se bilder i sitt huvud om ett mord och kan därefter jaga mördarna efter bilden. O’Ryan sticker ut i denna organisation då han jobbar efter konceptet att finna ”Suspect Zero”. En speciell sorts seriemördare som O’Ryan har analyserat fram och tänker ta livet av till varje pris.

Det jag ogillar mest med ”Suspect Zero” är dess små irriterande brister. Först av allt, alla dessa klyschor; tillexempel med byborna i New Mexico, detta utlägg för att det råder ”amatörernas julafton”. Små otrovärdiga saker, som Fran Kuloks inblandning, och till slut en sista sak. Regissören E. Elias Merhige har tagit fasta på begreppet att man inte ska berätta för mycket för åskådaren. Men ärligt talat, man ska banne mig inte heller berätta för lite. Slutet är minst sagt rörigt då man helt plötsligt från att vara helt utan ledtrådar i nästa minut har avslöjat en stor seriemördares identitet.

Filmen är i och för sig snyggt fotad, och musiken är bra. Men svagheterna slutar inte där. Manuset är skrivet av Zak Penn, mannen bakom bland annat ”X2”. Det märks verkligen inte här. ”X2” handlar om mutanter och människans nästa utveckling, något mer science fiction-artat får man leta efter. Ändå känns ”X2” på det hela taget mer jordnära än ”Suspect Zero” är. Allt känns krystat i filmen och skådespelarna verkar inte tro på det heller då de inte agerar särskilt bra. Rollerna är kanske stereotyper men dialogen är inte dåligt skriven. Carrie-Anne Moss som jag tycker ofta är briljant ger mig dålig smak i munnen. Ben Kingsley som jag tycker har visat det bästa agerandet någonsin på film som slemmige Don Logan i Jonathan Glazers fantastiska ”Sexy Beast” är här ”bara” helt okej. Någonting jag inte förväntar mig av Ben Kingsley. När jag ser Kingsley förväntar jag mig ett fruktansvärt bra agerande.

Jag känner inte att man ska såga filmen vid fotknölarna. Den är på det hela taget underhållande, men har sina klara och oförlåtliga brister. En vad jag och mina vänner kallar för en ”typisk tvåaaa…”.