Svarta nejlikan 2007

Vem Raoul Wallenberg var, vet de flesta i Sverige. Harald Edelstam är däremot nästintill okänd bland dagens svenskar i allmänhet. Den 11 september 1973, tog Augusto Pinochet, genom en militärkupp, makten i Chile. Den folkvalde presidenten störtades och de människor som betraktades som den rådande maktens fiender förföljdes, torterades och mördades. Den svenske diplomaten och ambassadören Harald Edelstam var vid denna tid stationerad vid den svenska ambassaden i Santiago. ”Svarta nejlikan” berättar om hur Edelstam, strax efter militärkuppen, räddade, med risk för sitt eget liv, drygt tusen människor genom att erbjuda dem skydd i ambassaden och asyl i Sverige.

Filmen fokuserar nästan uteslutande på Edelstam och vi får veta ytterst lite om det då pågående politiska förloppet. Förmodligen förutsatte manusförfattaren att vi som valt att se denna film, har läst på om Chiles 1970-tals historia och därför inte behöver bli uppdaterade. Jag tycker att han har gjort ett bra val här. Att upprepa hur militärkuppen gick till, vad Pinochet var skyldig till och vilken roll USA spelade, hade varit ett konventionellt och förutsägbart grepp. Men tack vare att just denna film inte försöker ge sina åskådare en historielektion genom att redovisa för vad som skedde på vissa specifika datum, kan ”Svarta nejlikan” koncentrera sig helt och fullt på den del av Chiles historia som filmen har som ambition att berätta. Viktigt är även att den skildrade historien blir, som en konsekvens av detta val, mindre tidsmässigt och geografiskt bunden. Därmed upplevs Edelstams agerande allmängiltigt och kan appliceras på dagens händelser, uppmanandes alla som har möjlighet att påverka att verkligen göra det.

Det som Edelstam valde att göra är beundransvärt och, tyvärr, sällsynt. Han kunde ha låtit bli att ta ett medmänskligt ansvar genom att skylla på den trögflytande byråkratins lagar. Filmen kan dock, tack och lov, inte ses som en ren hyllning till Edelstam, då den skildrar honom som en modig människa med mänskliga brister. Här skulle jag vilja passa på att poängtera att ”Svarta nejlikan” inte är en film om Edelstam, utan en film om Edelstams arbete i Chile under andra halvåret av 1973. Därför är det helt förståligt att regissören inte berör nästan någon händelse ur tidigare och senare skeden av Edelstams liv. Dock finns ett tillfälle till vilket jag önskar att filmmakarna tänkt på att göra en återblick, nämligen historien om hur Edelstam fick sitt smeknamn, ”svarta nejlikan”.

Att mitt betyg inte blir högre beror på att filmen innehåller några lite väl tårdrypande scener. Vilken sort jag tänker på, får ni nog en uppfattning om när ni kastar en blick på filmens affisch. Trots att dessa tillfällen inte är många, lyckas de ändå rasera en del av det goda intrycket som resten av filmen byggt upp. Till sist ett tips till alla er som vill se denna film: missa inte intervjun med verklighetens Harald Edelstam som visas under eftertexterna. Denna är ensam värd en biobiljett. 

ONÖDIGT VETANDE Trots en svensk regissör och svenska skådespelare i rollistan, uttalas endast en replik på svenska i ”Svarta nejlikan”.