Svedala, alla gånger 1965

Till filmens försvar är originaltiteln, ”I’ll Take Sweden”, snäppet bättre än den genanta svenska översättningen. Men å andra sidan matchar den filmens töntiga uppenbarelse. För det här är 60-talsbuskis av värsta sorten – hade den varit aningen sämre hade den kunnat bli en kalkon på kultnivå.

Men nu får vi nöja oss med legendariske komikern Bob Hope i en springa-i-dörrar-i-fars som utspelas i Stockholm och Dalarna (vilket ser misstänksamt ut som Kalifornien…). Sverige hade ju börjat få ett rykte om sig som sexuellt frigjorda – ur jänkarnas perspektiv perverterade och överkåta.

Töntribban sätts högt – snabbt. Efter tecknade förtexter med ett ledmotiv som måste höras för att bli trott hamnar vi på den svängigaste hemmafesten någonsin. Glöm alkohol, droger, sex eller ens head-banging – här ska det twistas (!) så hårt att höfter går ur led. När man inte tror det kan bli värre så kommer flickidolen Frankie Avalon och avbryter allt med en gitarrballad – Magnus Ugglas ”Trubaduren” förkroppsligad.

Hope gör entré som trött pappa med ett oändligt förråd av one-liners. Ja, jag tror inte en enda replik inte består av någon slags ordvits. Vissa är småkul (som när han kommenterar en strippa med en blinkande BH ”I don’t think that’s what Edison had in mind”) men oftast påminner han om den jobbiga, sarkastiska jäveln som aldrig håller käft på kontoret.

Hope ogillar i vilket fall att hans spröda, söta dotter (Tuesday Weld) hamnat i klorna på nämnd tönt med gitarr. Avalon är väl en slags 60-talsversion av den hopplösa losern som spelar i band och går på socialbidrag. Hope kommer på den briljanta idén att fejka att ljuga för dottern om att hon blivit dumpad och manipulera med henne på en jobbresa till Sverige. Skön snubbe!

Väl i vårt blågula rike så hittar dottern en ny karl – Eric Carlson (Jeremy Slate) – som är värre än den förra. Han vägrar nämligen gifta sig med flickor han dejtar och tar istället med dem till skamliga ungdomsfestivaler. Hope inser sitt misstag och lurar dit Avalon för en återförening. Så småningom hamnar alla på ett slags sexhotell i Dalarana där man springer i dörrar i vad som känns som en oändlighet.

Filmen i sig är mest en rätt dålig komedi med förlegade könsroller och minst sagt gammalmodig syn på sex (försök att inte gripa efter skämskudden). Här finns även absurda ögonblick, som när ett hetsigt gräl plötsligt övergår i hångel eller ett i sammanhanget ”lättsamt” våldtäktsförsök.

Fast det mest bisarra är nog de svenska egenskaperna vi får ta del av. Svenskar har alldeles för små bilar, inga skilsmässor, skogar fyllda av par som jagar varandra i underkläderna samt engelskspråkiga invånare med dialekter som får ensemblen i ”The Girl with the Dragon Tattoo” att låta som infödda 08:or.

”Svedala, alla gånger” må fungera som en kul 60-talsanekdot. En ironisk klassiker. En parodi på svenskar och könsroller. Eller om man fullständigt älskar Bob Hope. Men någon bra film är det verkligen inte.