Svinen 2013

Gillar du berättelser som följer en rak narrativ linje och som är lätta att förstå sig på? Då har du inte mycket att hämta hos Claire Denis senaste skapelse. Under former som mer känns som en dröm än en film utvecklar sig detta drama med en stark noir-ton och tydliga thrillerinslag.

Upplevelsen är lite som att leka detektiv. Bilder passerar, men dess innebörder är oförståeliga till att börja med. Det är genom att lägga märke till detaljer som dyker upp igen, genom att lägga ihop alla pusselbitarna allt eftersom, som historien sakta tar form.

I centrum av berättelsen står en familj som är på väg att totalt falla sönder och samman. Vi får möta en kvinna som sörjer sin make, men som måste hålla ihop det på grund av dottern. Samtidigt måste hon ta itu med bolaget som håller på att gå i konkurs. Dottern ligger på sjukhus allvarligt skadad - delvis självförvållat verkar det som. Kvinnan nämner sin bror, som den enda personen hon kan söka stöd hos.

Det visar sig sedan faktiskt vara denna broder, Marco, som är huvudpersonen i handlingen. När han får höra om familjens problem lämnar han båten där han är kapten för att åka till Paris och hjälpa till. Han flyttar in i en tom lägenhet, och inleder en relation med grannkvinnan Raphaelle. Samtidigt försöker han ge familjen upprättelse.

"Svinen" är en film som ger utdelning för den med tålamod. Att få bitarna att falla på plats är själva poängen med att se detta verk, och därför är det bättre att låta mer vara osagt om handlingen i förväg. Berättartekniken gör det även till en film som tål en andra tittning, och den håller absolut för ingående diskussioner - både på akademikernivå, men även för vanliga filmentusiaster som bara vill klura på vad olika scener egentligen betyder.

Finns det några övergripande teman att prata om så är det kvinnans roll som utnyttjad varelse - i samhället i allmänhet och av mindre sympatiska män i synnerhet. Vi skrivs inte på näsan med moraliska brandtal, men samtidigt måste man vara både blind och döv för att undgå bland annat dotterns och Raphaelles utsatta situationer. Bokstavligen. Vissa av scenerna är så "in your face" att det blir för påträngande. Det hör å andra sidan till Denis vanliga bildspråk. Detaljer fokuseras på, närbilder på karaktärerna hålls obekvämt länge. Ingen kommer undan, varken personerna på vita duken eller publiken i bänkraderna.

Andra av regissörens varumärken är de många scenerna utan dialog och användandet av musik. Karaktärerna interagerar med varandra genom blickar och beröringar, och genom publikens egna tolkningar av vad som pågår, mer än genom vanliga samtal. Vad gäller musiken har Denis återigen vänt sig till brittiska bandet Tindersticks som skrivit ett soundtrack, som får en stor roll att knyta ihop olika scener med varandra.

Har vi fått svar på alla våra frågor när eftertexterna rullar efter cirka 100 minuters speltid? Absolut inte. Är vi tillräckligt nyfikna på att fortsätta tankearbetet och kanske samtalen och internetsökningarna för att ta reda på mer? Självklart.