Swan Song 2021

Omgärdad av stimmande bögar, lesbiska och transpersoner på en båt, i skum belysning och på kontorsstolar kändes inramningen för den här lilla queera indierullen helt rätt. Festivalen Cinema Queer utlovade annorlunda miljöer för sina visningar i år och det löftet hölls verkligen.

 

Vad skulle trots allt vara en mer passande inramning för den fabulöse Mr Pats exkursion in i det vilda – från en krympande och trist tillvaro på ålderdomshemmet ut på en resa där han får chansen att jaga rätt på alla gamla vattenhål och möta en värld som numera omfamnar gays? Småstadens legendariska frisördiva har fått ett sista uppdrag som skänk från ovan – att stajla stadens stora filmstjärna Rita Parker Sloan, som precis gått bort. Om han nu kan förlåta henne nesan att han blev utbytt mot en konkurrent efter årtionden av trogen tjänst.

 

Bitterheten förhindrar Pat från att slänga sig på denna spännande möjlighet med hull och hår – i fem minuter. Snart nog tar hans medfödda äventyrslusta över och han iscensätter en dramatisk (och komplett onödig) flykt från äldreboendet för att ge sig på jakt efter hårprodukter. Legenden har ett sista uppdrag!

 

"Swan Song" är en befriande rak festivalpärla. Här finns inga udda kameravinklar, påtvingade överraskningar eller experiment. Allt från berättande till soundtracket är ovanligt befriat från sedvanliga indiefilmsmanér. Historien fokuserar helt och hållet på Pat (spelad av den oefterliknelige Kier) och hans liv – decennier av kompromisslös queerhet ägnade åt att försköna och glamma upp en värld där bögar är ren garnityr.

 

Det är en film gjort av och för gays med en appeal till den breda publiken. Todd Stephens som har regisserat två ”Another Gay”-rullar göder oss med camp vi har rätt att förvänta oss men det är den briljanta tolkningen av tyske alternativlegendaren Udo Kier som gör att filmen kan ses av en större publik. Kiers tolkning av den okuvligt fabulösa Pat är en snillrik blinkning till publiken – en påminnelse om att denne skådespelare alltid varit förbehållslöst queer oavsett antalet b-skräckisar på meritlistan. 

 

Kier är i sitt esse – sardonisk, och avväpnande charmig, koketterande med en slags svunna tiders fjollighet som numera andas nostalgi.  Hans främsta motspelare - den verkliga staden Sandusky i Ohio där regissören växte upp som en oväntad fond mot vilken Kiers uppenbarelse lyser bjärt och pastellstarkt. Här finne en kärlek och respekt för småstadens miljöer och inre puls – det vilsamma tempot, hjärtligheten och öppenheten mot främlingar.

 

Under sin resa till ”det republikanska monster” han innerst inne förbehållslöst älskar ser vi Pat minnas svunna stortider som maestron i småstaden glammigaste salong, komma ihåg sitt livs kärlek som gick bort i AIDS och konfrontera det svek som sårade honom mest i hans liv. I flera rörande scener byggs det broar mellan då och nutidens queera verklighet - som när Pat välkomnas av Rita Parkers bög till barnbarn spelad av Michael Urie. Jennifer Coolidge får dessutom chansen att visa sin allvarligare sida, förvisso som en intrigerande hårfrisörska. 

 

Hyllningen till Pats fabulösa gestalt balanserar fint mellan det extremt vardagsnära och mer extravaganta element som när Pat (iklädd en minst sagt eklektisk ensemble plagg han fått från en gammal kund) kör en rullator på en motorväg eller visar gästerna hur man verkligen gör show på en gayklubbscen. Allt ackompanjerat av en mängd klassiska dängor där Robyn får räknas bland de mer obskyra.

 

För den uppmärksamme slänger Stephens små blinkningar till klassisk gaykultur – i scenen när Pat beklagar sin över att den klassiska kristallkronan tagits bort från stadens enda gayklubb får vi veta att den skänktes av Rita Parker Sloan – spelad av ingen mindre än Linda Evans (för alltid Krystle i "Dynastin"!).

 

"Swan Song" må vara lite lågbudget, enkel och puttenuttig. Kanske stryker den lite på ytan över den verkliga smärtan i huvudpersonens liv men det finns också en stolthet i att filmen är så upplyftande. Hur ofta fick man se lyckliga bögar på duken innan 90-talet? Sentimental som få är filmen en förbehållslöst kärleksfull och humoristisk hyllning till de homos genom historien som bjudit på sig själva och banat vägen för oss andra. Alla queerliv behöver inte gå i moll.