Sweat 2020

”Sweat” inleds med att vi direkt kastas in i ett pulshöjande träningspass hållandes i en lokal galleria, fylld till brädden med taggad energi. Ledaren för det peppande passet är Sylwia (Magdalena Kolesnik), en fitnessbloggare som förutom att uppmuntra till aktiv träning också befinner sig på tidningsomslag, i tv-soffor, och framför allt, på sina sociala medier-videor. Hon lever ett hektiskt liv, där hon själv är ett enda stort varumärke.

På ytan ser det ut som att hennes liv är en oavbruten ström av livesändningar, gröna smoothies och att bli överöst av komplimanger. Men det som vid lite närmare titt avspeglar sig i Sylwias stora blåa ögon, är att hon egentligen inte endast är den där bubbligt glada och käcka fitnesstjejen som syns på de sociala medierna. Tvärtom är hon skör, känslofylld och är påverkad av ensamheten. För varje okänd person som dyker upp och tror att de känner henne, drar hon sig allt längre ifrån riktig, verklig, närhet.

Budskapet i ”Sweat” är del av en så universell historia om modern berömmelse att den likaväl skulle kunna ha utspelat sig i Sverige. Och det gör den nästan, då svenska Magnus von Horn sitter i registolen. Han långfilmsdebuterade med ”Efterskalv” 2015 och är definitivt någon att hålla ögonen på. Här låter han sitt subjekt i form av Kolesniks sårbara Sylwia själv berätta historien utan att bli övernaturligt lotsad fram i en uppenbart förutbestämd historia.

De finaste momenten är när Sylwia själv får uttrycka sig; när känslorna själv hon sen länge pressats tillbaka får bubbla upp till ytan. Speciellt berörande är krocken emot hennes mamma med tillika ny pojkvän; deras mer lågintensiva liv är inte helt kompatibelt med ett ständigt uppkopplat instagramflöde. Helt plötsligt är omslagsmodellen bortblåst i förmån för en ung flicka som är skärrad efter att en stalker har sökt upp henne.

”Sweat” är en högaktuell historia som varken säger bu eller bä om framtiden för det omdiskuterade yrket influencer. Jag hade gärna sett mer djupdyk i just frågan i att blotta hela sitt liv på detta sätt – när Sylwia utbrister ”Menar ni att jag är svag för att jag delar med mig av mina känslor?”, lyfter hon äntligen kritiken mot sitt egenvalda yrke och jag jublar lika mycket som hon gör.