Sweet Girl 2021

”Big Pharma”, det amerikanska begreppet för läkemedelsindustrin och deras lobbyister, är en tacksam antagonist på film. Sällan är det så lätt att gestalta hur giriga företagares egenintressen drabbar svaga och sjuka som inte har råd med livsavgörande medicin, och hur det leder till högst verkliga och personliga konsekvenser för den vanliga människan. Gillar man gråskalor i sina bad guys finns där inte mycket att hämta, men om man föredrar sina filmkaraktärer i svart eller vitt så erbjuder korrupta Big Pharma-representanter en sällsynt mörk ton av onyx.

 

Ray Cooper (Jason Momoa) och hans tonåriga dotter Rachel (Isabela Merced) är två av dessa vanliga människor som drabbas när läkemedelsföretaget BioPrime plötsligt drar tillbaka en banbrytande behandling som hade kunnat rädda Rachels cancersjuka mamma Amanda. Sorgen och ilskan över Amandas död driver dem till att ge sig ut för hämnd på de ansvariga hos BioPrime, och duon blir filmens David i kampen mot BioPrimes Goliat. Måltavlan är bolagets uppenbart skitstövliga VD, men inte oväntat visar det sig finnas fler ormar i gropen när Ray och Rachel väl inleder sitt korståg.

 

”Sweet Girl” är Brian Andrew Mendozas långfilmsdebut som regissör, och det får sägas att det är en rätt snygg film han har totat ihop. Actionscenerna håller god nivå utan att för den sakens skull vara spektakulära, och fotot av det kyliga, snöiga Pittsburgh där filmen utspelar sig är vackert för ögat. Jason Momoa är ingen främling för att spela den buttra, tystlåtna hjälten, och i just det här fallet lyfts även rollen av samspelet med Merced, där de tillsammans bjuder på en lågmäld men trovärdig far-och-dotter-relation.

 

Filmens ganska långa startsträcka, som nog visserligen kan få det att klia lite i fingrarna på den som sitter och väntar på slagsmål och biljakter, är en av de starkare delarna. Det gör tyvärr besvikelsen större när resten av filmen inte lyckas leva upp till samma nivå, eftersom man som tittare snart börjar få allt svårare att hänga med i karaktärernas motivationer. Trots sin stora sorg är Ray en sansad typ som uppenbarligen bryr sig mycket om dottern, så det är svårt att förstå och sympatisera med att han skulle sätta bådas liv och tillvaro på spel för att utkräva en hämnd som knappast skulle ge dem Amanda tillbaka.

 

Allt är dock inte som det verkar, och karaktärernas handlingar sätts i nytt ljus efter ett avslöjande en bra bit in i filmen. Vid det laget har man dock redan tappat det emotionella engagemanget och ”Sweet Girl” lyckas aldrig hämta tillbaka det igen. Det är i efterhand lätt att se vilken effekt filmen vill åstadkomma, men resultatet blir snarare ett platt ”I see what you did there”, utan att ge den känslomässiga resonans som uppenbarligen var avsedd.

 

Det är lätt att låta sig förledas av filmens snygga utseende, men de svårbegripliga huvudpersonerna tillsammans med de tvådimensionella skurkarna, ett par förutsägbara vändningar, och de många gånger helt osannolika händelseförloppen gör ”Sweet Girl” till en film som ser snyggare ut på ytan än vad innehållet egentligen förtjänar. Lättittat för stunden, men lika lättglömt efteråt.