Swiss Army Man 2016

När ”Swiss Army Man” debuterade på Sundance-festivalen tidigare i år var intresset och snacket kring den stort. Inte nödvändigtvis om att det var en av de där stora nya indiefavoriterna som letas fram under festivalen, utan snarare att den hade ”Harry Potter”-stjärnan Daniel Radcliffe i en av huvudrollerna som ett pruttande lik. Och även om filmen går att bagatellisera som ”pruttfilmen med Daniel Radcliffe” (då det de facto förekommer ett antal diverse skämt under bältet) så har de före detta musikvideoregissörerna Dan Kwan och Daniel Scheinert – som här långfilmsdebuterar under det gemensamma namnet DANIELS – lyckats skapa en oväntat varm film som tangerar allt från livslust till psykisk ohälsa.

I ”Swiss Army Man” får vi stifta bekantskap med strandsatte Hank (Paul Dano) precis när han gett upp hoppet om att bli räddad på ön där han av oförklarliga skäl befinner sig hjälplös. Precis innan han tar steget ut från denna värld ser han dock en människokropp uppvaskad vid strandkanten. Kroppen visar sig dock vara en ganska uppjäst sådan som inte längre är vid liv. Men vad som först verkar vara ännu ett meningslöst hopp ger snabbt Hank en uppfinningsrik idé när liket – just det – börjar prutta. Ändtarmsreaktionerna hos Manny (som Hank väljer att döpa honom) ger Hank chansen att använda honom som en vattenskoter för att ta sig ifrån ön. 

När Hank under filmens första minuter rusar fram över havet på Mannys pruttande kadaver står det klart att den här filmen är i en klass för sig – och det bisarra slutar sannerligen inte där. Med hjälp av Mannys många olika egenskaper kämpar Hank för sin överlevnad samtidigt som han skapar en egen drömvärld till sig själv och Manny i deras resa att nå civilisationen. 

Och ”Swiss Army Man” är utan tvivel en film i en klass för sig. För varje pruttskämt finns en lika stark ton av tragik. För varje humoristisk populärkulturreferens finns det budskap om det allra finaste och vackraste i livet. Likt titelns schweiziska armékniv till kropp är ”Swiss Army Man” uppbyggd av vilt skilda typer av filmer och spelar på alla möjliga typer av strängar. Som en ”Cast Away” på crack flyger den från allt från hjärtfylld musikalkomedi till tragiskt kärleksdrama. 

I mitten står Paul Dano och Daniel Radcliffe som filmens nästan enda skådespelare. Dano, som övertygat många gånger innan, står sig här lika stark som vanligt – i en roll som kan liknas vid en blandning av hans karaktär från ”Ruby Sparks” och ”There Will Be Blood”. Men nog är det Radcliffe som imponerar mest i sin minst sagt utmanande roll som det monotona liket Manny. Med limiterat kropp- och ansiktsspråk får han Manny att kännas allt annat än den likbleka kropp han är och Radcliffe gör nog sin bästa prestation hittills som skådespelare. Tillsammans har duon en oslagbar kemi som ihop med Kwan och Scheinerts bisarra regi skapar några av årets finaste filmscener.

Eloge ska också ges till filmmusiken, som verkligen får filmen att lyfta det där lilla extra steget. Liksom filmen i stort är musiken sannerligen ett unikt verk. Andy Hull och Robert McDowell från indierockbandet Manchester Orchestra har med hjälp av urplockade sång och ljud från Dano och Radcliffe skapat nästintill a cappella-liknande stycken att ackompanjera filmen med. Med melodiska inspirationer från ”Jurassic Park” till 90-talshiten ”Cotton-Eyed Joe” har Hull och McDowell skapat ett säreget drömskt musikaliskt landskap som går hand i hand med filmens lika fantasifulla atmosfär.

”Swiss Army Man” är en unik film som sprudlar av kreativitet i såväl innehåll som form. Regiduon Kwan och Scheinert har en sådan skinande experimentlust som når upp till toppverk av till exempel Spike Jonze och Michel Gondry. Ser man bara bortom pruttskämten och den stundtals pubertala humorn finns här en av årets mest finstämda, vackra och sorgliga filmer – en upplevelse man sällan glömmer.