Sympathy for the Devil 2023

Ett återkommande upplägg för årets filmer är att vi får följa människor som befinner sig i en bil större del av filmen. "En dag och en halv" och "Retribution" får här sällskap av en omtumlande bilfärd med Joel Kinnaman bakom ratten och Nicolas Cage i baksätet.

 

David, eller "föraren" som han helt enkelt kallas i rollistan, är en vanlig familjefar som jobbar på ett lager. Han upplever sitt livs lyckligaste kväll när hans fru ska föda deras barn. Innan han ens hunnit ur bilen i sjukhusets parkeringshus så får han sällskap av en pistolbeväpnad främling som har helt andra planer. Det blir början på en resa med en destination som bara karaktären som kort och gott kallas "passageraren" känner till.

 

Cage skruvar här stundtals upp sina teatrala manér till 11, men han förlorar aldrig det mänskliga greppet om karaktären. Inte för en sekund gör hans insats ett oseriöst intryck. Tvärtom är den djävulskt vass i sin oberäknelighet som blir en viktig del av det känslostarka dramat och filmens nerv. Kinnaman kontrar med en strikt återhållen prestation. Han låter oss samtidigt skickligt ana nyanserna under ytan. Duon har ett samspel av en kaliber som jag väldigt sällan sett på film.

 

Manuset är en storartad uppvisning i hur man får vartenda ord i dialogen att kännas vägt på guldvåg. Karaktärsutvecklingen är höljd i mystik och skalar av lager med perfekt timing för att hålla spänningen intensiv. Det berättandet kräver tålamod av sin tittare, men om man har det så belönas man stort. Kampen om kontrollen mellan de två männen är psykologiskt laddad och väldigt lite händer fysiskt. När saker händer är det dock rena dynamiten. Speciellt en scen där helvetet bryter löst på det mest pandemoniska sätt är oförglömlig.

 

När vi först ser passageraren är hans ansikte till stor del dolt i skugga med exakt rätt ljus på rätt ställen. Det skapar omedelbart en kuslig atmosfär. När bilen sedan glider genom natten så får vi samma träffsäkerhet med ljus och mörker både i och utanför den. Vi ser bara det som vi för stunden behöver se precis som vi gör med sanningarna inom karaktärerna. Kopplingen mellan psykologin och det visuella känns total. Kameran rör sig kreativt och ser till att det begränsade utrymmet aldrig känns just begränsat.

 

Vad passar bättre att ackompanjera en ödesmättad nattlig resa fylld av alltmer dödsföraktande konfrontationer och ångestladdade avslöjanden än smutsig blues mixat med vemodig soul? Låtarna som vi hör är välvalda och texterna understryker det som själsligt händer inom karaktärerna. Valet av en discodänga vid ett chockerande tillfälle där bara en vansinnig skulle dansa är briljant. Originalmusiken låter som industriellt gnissel och förstärker effektivt paniken.

 

"Sympathy for the Devil" tar tittaren på en åktur in i en diaboliskt mörk dimension av det mänskliga psyket och gör filmkonst av nattens estetik. Den skapar magnetisk suggestion som gör att jag älskar att vara med i den där bilen hur obehagligt det än blir. När resan är över är jag omskakad och emotionellt utmattad. Både thrillerentusiasten och dramaälskaren i mig har fått allt de vill ha.