Syndabocken 2023

Bra för att vara svensk. Det är ett uttryck som jag verkligen ogillar. Antingen är det bra eller inte, och därmed basta. Däremot kan något i sin utformning vara atypiskt svensk. Ovanlig. En film kan vara av ett slag som sällan eller aldrig görs i det här landet.

 

Det är i den beskrivningen Axel Peterséns “Syndabocken” passar in.

 

Åtminstone till största delen. För stilistiskt, och stämningsmässigt, dras jag tillbaka till såväl ett svenskt som ett allmänt europeiskt 70- och 80-tal. Till en viss typ av thriller. Det är välkommet, det är effektivt, och lyckas ändå kännas fräscht. Vi är inte bortskämda med den här typen av thriller bland vår inhemska filmproduktion. Petersén har ett riktigt säkert handlag.

 

Vi får följa med Dimman, återhållsamt och nästan ursäktande spelad av Joel Spira, till Malta. Där söker han upp den gamla vännen och affärspartner Fredrik (Christopher Wagelin) - som inte verkar alltför glad att se sin gamle vän. Dimman hänger dock kvar på den lilla ön och snart dras han in i en högst oväntad härva.

 

Det finns förklaringar till varför Fredrik är lika överraskad som negativt inställd till Dimmans uppenbarelse på Malta, men det dröjer innan vi får veta varför och vad som ligger bakom. Informationen kommer naturligt under filmens gång, i trovärdig dialog mellan olika parter, och inte med långa utläggningar som bara är skapade för att förklara allt för publiken till varje pris.

 

Vi får inte allt serverat på silverfat. Vi behöver tänka själva. Det är tacksamt.

 

Det innebär också att filmen bitvis, speciellt inledningsvis, känns lite långsam. Det händer inte alltid saker som fyller ut. Men i slutändan känner jag ändå att det är värt det. Och Malta erbjuder fina miljöer, Joel Spira erbjuder ett starkt skådespeleri, så vi har definitivt saker att njuta av.

 

Att förlägga handlingen till Malta var ett klokt och inspirerat val. Det är exotiskt, ovanligt, men tack vare andelen svenskar som lever och jobbar där känns det oerhört logiskt.

 

 

Där är Christopher Wagelins (“Quick”, “Gentlemen”) Fredrik en intressant motvikt. Återhållsam och arg, men själv inte utan hemligheter. Wagelin och Joel Spira har arbetat tillsammans tidigare och jag tror det hjälper. Verklighetens bekantskap påverkar fiktionen. Hjälper personkemin.

 

Utöver dessa är rollistan fylld av intressanta personporträtt och starka prestationer. Fredriks sambo Sara, spelad med värme och mänsklighet av Julia Sporre (“The Square”). Jacqueline Ramel (“Noll tolerans”) imponerar stort som den iskalla, beräknande gamla bekantskapen Kicki. Och så Tommy Nilsson, då.

 

Jag blev först medveten om Axel Petersén med 2011 års “Avalon”, när han som första svensk någonsin vann kritikerpriset i Toronto för bästa debutfilm. I “Avalon” gjorde Johannes Brost en fantastisk insats i en typ av roll han knappast var känd för. Brost var visserligen i första hand skådespelare, och hade sin beskärda del av drama tidigare, men eftersom han spelade utanför sitt vanliga rollfack tycker jag ändå vi kan dra paralleller.

 

I sin långfilmsdebut ser vi nämligen en Tommy Nilsson ganska långt ifrån den publika bilden av människan. Som svensk, i ett massmedialt samhälle där Nilsson varit en del av det gemensamma medvetandet i många år, kan det kännas konstigt att plötsligt se honom som den här fixaren Pierre. Men det fungerar. Nilsson är bra, riktigt bra, och den skarpa skillnaden från hur vi är vana vid att se honom hjälper snarare till att bygga fixarens Pierres karaktär.

 

Den här trenden med att filmarbetare gör saker för första gången återkommer i musiken. Baba Stiltz har jobbat med musik i många går men det här är första gången har gör filmmusik. Jag hoppas verkligen inte att det är sista, för han är en stor orsak till varför stämningen i “Syndabocken” är så lyckad och ovanlig.

 

Ovanlig för att vara svensk, ja. Det är alltid trevligt att bli positivt överraskad men jag skulle inte ha något emot att bli lite bortskämd med den här typen av svensk film. “Syndabocken” ger mycket, och kanske mest av allt mersmak.