Syriana 2005

”Syriana” är en film som behandlar ett alltid lika aktuellt ämne, nämligen oljan eller rättare sagt konflikten kring oljan. Regissören Stephen Gaghan har tidigare skrivit manus till den oscarsbelönade filmen ”Traffic”, där han på ett skickligt sätt illustrerat drogernas väg från knarkkartellernas kokaodlingar till västvärldens partydrogande ungdomar. Och filmerna liknar varandra både vad gäller bild och dialog. Detta behöver nödvändigtvis inte vara något negativt men ett återanvänt koncept ställer högre krav på filmen som helhet.

Som i ”Traffic” får vi följa ett flertal bihistorier som i slutändan flätas ihop till ett skrämmande sammanhang. Bob Barnes (George Clooney) är en fältopererande CIA-agent som efter en incident under ett uppdrag börjar upptäcka vad det egentligen är han har sysslat med i sitt yrke och vilka följder det kan få. På andra sidan jorden är advokaten Bennet Holiday (Jeffrey Wright) satt att undersöka oklarheter kring den stundande fusionen mellan två oljebolag, Killen och Connex. På ett mystiskt sätt har Killen lyckats lägga händerna på borrningsrättigheterna i det oljerika Kazakstan. Samtidigt kastas Bryan Woodman (Matt Damon), en till synes vanlig yrkesarbetande familjefar, in i maktspelet kring oljan efter att ha blivit utnämnd till prins Nasir den äldres rådgivare. Ett maktspel där mäktiga parter skyddar sina intressen och inga medel skys i jakten på det svarta guldet.

Det är en ful värld som beskrivs i ”Syriana”. En värld där pengar och våld alltid är en utväg också för de så kallade demokratierna. Där det i slutändan är de vanliga konsumenternas blinda begär efter det billigaste alternativet som styr världsordningen. I tider då det råder brist på olja och priserna rusar uppåt är detta inte bara en informativ film utan också en viktig sådan. En film som blottlägger smusslandet bakom de välpolerade kulisserna. Även om det är en spelfilm så ger den en krypande känsla av att en stor del av handlingen nog bottnar i sanning och helheten är bra… men den kunde allt ha varit lite bättre.

Problemet med ”Syriana” är att det är en svår film att förstå från början, det tar en stund innan man helt har kommit in i handlingen. Stephen Gaghan har helt enkelt inte lyckats behålla den röda tråden filmen igenom, utan flera gånger finner jag mig själv undrandes över vad som precis hände. Skådespeleriet är väl framfört men slätar inte över den irritation man som biobesökare känner när man blir bortfintad mellan de olika scenerna. Dialogen känns ibland också lite väl knapphändig speciellt när det till skillnad från ”Traffic” inte finns något bildspråk att ersätta den med. Dock vill jag framhäva Jane Atkinson som spelar Bob Barnes chef för en lysande biroll, och likaså William Hurt.

”Syriana” beskrivs som en tät politisk thriller vilket jag tyvärr inte helt kan hålla med om. Oavsett om det är bildspråket som går i dov 70-talsstil, eller den ganska odramatiska filmmusiken, så ger ”Syriana” mer förnimmelsen av en dokumentär än en thriller. Den riktigt skrämmande känslan infinner sig aldrig. Det blir helt enkelt en ganska stillsam film som ändå känns mastig och intressant i och med alla sina historier och främst sitt budskap. Än så länge håller sig Stephens Gaghans koncept men det ska bli intressant att se vad som kommer härnäst, något nytt och nyskapande förhoppningsvis. I slutändan är ”Syriana” dock en sevärd film. Man sitter koncentrerad de två timmarna igenom och efteråt är förnimmelsen av den stora konspirationen svår att skaka av sig.

ONÖDIGT VETANDE Regissören Stephen Gaghan fick sin idé till ”Syriana” från den f.d. CIA-agenten Robert Baers memoar ”See No Evil”, som handlar om hans tid som hemlig agent i mellanöstern.