TMNT 2007

Jag kom ihåg när jag var i den åldern då jag precis hade slutat bära blöja. Två saker betydde mest för mig då. Batman och Turtles. Jag tittade på filmerna, läste serierna, och lekte oändliga timmar med leksakerna. Därför pirrar det verkligen extra mycket när jag sätter mig ned i biofåtöljen för att se en ny TMNT-film.

När vi träffar våra ninjatränade sköldpaddor denna gång är de splittrade. De bekämpar inte längre brott i New York, utan håller på med egna sidoprojekt. Leonardo har skickats till Sydamerika för att kunna bli en bättre ledare, Donatello sköter en IT-service per telefon, Michelangelo är clown på barnkalas för rika East Side-familjer, och Splinter verkar mest sitta och meditera på sitt rum med vaxade morrhår. Raphael är dock ett mysterium. Han bidrar inte med någonting ekonomiskt, utan sover hela dagarna. Men vad gör han på nätterna?

Saker och ting tar dock en annan vändning när levande stenstatyer och monster går lösa i New York. Turtles måste enas igen för att stoppa något större än vad de bekämpat förut; världens undergång.

Var fan är Turtles-känslan? Den saknas i alla fall här. Jag förstår att regissören och manusförfattaren Kevin Munroe vill utveckla våra karaktärer, och visa oss nya sidor efter dryga tjugo åren, men samtidigt verkar han till en viss del vilja behålla den gamla sena 80-tals känslan. Man kan inte äta kakan och samtidigt behålla den; det hela blir väldigt ansträngt.

Det kanske bara är jag, men när jag ser en ny Turtles-film kräver jag ett antal karaktärers medverkan, speciellt efter ”Turtles III”. Jag vill ha Shredder, jag vill ha Krang, och jag vill se solglasögonen och piercingarna på Rocksteady och Beabop. Istället för att använda sig av denna rika arsenal av karaktärer från Turtles olika medium, matas vi med varelser som verkar ha rymt från ”Monster’s Inc”. Vad som helst hade varit bättre. Jag hade fan föredragit ”The Revenge of Walker” före dessa lama skurkar och deras motiv.

Det är härligt att se våra favoritsköldpaddor svinga sig fram på vita duken igen efter alla år, men det saknas någonting väsentligt här. Jag förstår att Turtles är mer än bara pizza och ironiska repliker, men nej, det går inte riktigt hem här. Det finns bra saker med ”TMNT”. Animeringen är fint serieaktig, och fighterna otroligt välgjorda. Klaus Badelts musik får mig som tittare i rätt stämning, även om det kanske drar lite för mycket åt ”Pirates of the Caribbean”-hållet ibland. Det finns en glöd, men det lyser rätt ojämnt.

Jag vill påpeka en orättvis sak med denna recension. Jag fick tyvärr se filmen med en svensk dubbning, som var ingenting annat än katastrofal. Överspel så det stänkte om det, och jag irriterar mig på att jag känner igen många av rösterna. Jag kan tänka mig att filmens kvalitet har tagit skada av detta. Nordisk Film borde ta sitt ansvar gentemot oss gamla fans och släppa ”TMNT” med engelskt tal. Om inte, se inte denna film på bio. Mitt råd till er är att se filmen, men gör det med originaldubben. Den versionen tänker i alla fall jag vänta på.