Take the Lead 2006

Pierre Dulaine, mästare i sällskapsdans blir en sen kväll vittne till hur en ung high-schoolkille vandaliserar en bil. Denna incident får Pierre att uppsöka skolans rektor Augustine med en toppenidé: eleverna ska lära sig respekt – genom att lära sig dansa! Fylld av vad som närmast kan beskrivas som skadeglädje låter hon stackaren ta hand om problembarnen i skolans kvarsittningskällare på eftermiddagarna, i hopp om att han, om inte annat, ska fungera som ett avskräckande exempel för den som skulle få för sig att skolka. Chockad får hon och resten av lärarkåren istället bevittna hur Pierre blir en mentor och inspirationskälla för dessa ungdomar, som sakta men säkert byter bort gatuvåld och knark mot het rumba och cha-cha-cha.

Storyn i ”Take the Lead” är så långt ifrån originell att man skäms. Det finns otaliga filmer som kretsar kring nykomna lärare som får sina vilseledda elever att återupptäcka livets glädje och se ljust på framtiden. Men det vilar en charmig naivitet över den här filmen, som får den att sticka ut ur mängden lite grann, även om det är högst oavsiktligt.

Att ghettopojkar och flickor överhuvudtaget skulle fundera på att svänga sina lurviga till klassisk musik sker bara i drömmar eller Hollywood, så att de låter sig hjärntvättas efter bara några minuter känns föga trovärdigt, även om hjärntvättaren ifråga råkar vara en karismatisk spanjor. Och tänka sig, kvarsittarna är alltid lika många av varje kön, passande nog! Men vem bryr sig väl om det, filmen fortsätter i samma naiva stil så det är bara att hänga på, och när skolans värstingar ett antal ömma tår och känsloutbrott senare är redo att ställa upp mot luttrade veteraner i en stor delstatstävling känns det mer som en Askungen-déjà vu än något som faktiskt ska föreställa vara verklighetsbaserat.

Skådespelarinsatserna är godkända, även om Antonio Banderas som eldig danskung inte är något vågat castingval direkt. Som att låta Suzanne Reuter spela surkärring i ännu en svensk komedi, ungefär. Det är en roll så självklar just för sin rollinnehavare att man gäspar men smånjuter samtidigt. Ungdomarna i filmen är duktiga i sina tråkigt nog extremt stereotypa roller (och förstås helgrymma dansare mot slutet, vad annars), och Alfre Woodard som rektor får briljera betydligt mer än vad rollen i ”Desperate Housewives” hittills låtit henne göra.

Om någon borde förstå sig på det här med dans och musik så är det en tidigare musikvideoregissör. Dansscenerna blir sällan tråkiga i Liz Friedlanders regi, men vad gäller dramatik satsar hon lite väl tydligt på beprövade knep som känns långt ifrån färska. Tack vare klyschorna och förutsägbarheten blir filmen konstigt nog rätt roande. Manuset och dialogen må vara sanslöst korkad emellanåt, men på ett underhållande sätt vilket slutligen gör filmen uthärdlig. Jag vet inget bättre sätt att sammanfatta ”Take the Lead” än att kalla den för en fet, övergödd Hollywoodkalkon. Men det är också en oväntat charmerande sådan.