Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby 2006

“Om du inte är först, så är du sist”, är den enda livsvisdom som den unge Ricky Bobby (Ferrell) får lära sig av sin alkoholiserade farsa innan denne lämnar Ricky och hans mor. Detta blir ett motto han sent kommer glömma då han viger sitt liv åt att nå toppen och köra fort, vilket är en ganska logisk utveckling för ett pojke som är född i baksätet på ett vrålåk. En dag får han sitt livs chans att visa framfötterna när en NASCAR-förare behöver ersättas under ett race. Ricky Bobby trampar på gasen och innan vi vet ordet av är har en hyllad amerikansk hjälte, en vinnare som står högst på prispallen med en groupie till fru, ett stort hus, massvis av bilar och en trogen bästa vän som alltid står vid hans sida (John C. Reilly).

Det går knappast att förneka att ”Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby” är ”Anchorman: The Legend of Ron Burgundy” på en NASCAR-bana. Det är samma regissör (Adam McKay), samma dialog och samme löjlige Will Ferrell. Men vad är det egentligen för fel på det? Det är precis lika klockrent att kalla en korkad amerikansk racingstjärna för Ricky Bobby som att kalla ett 70-tals nyhetsankare för Ron Burgundy. Även detta spektakel är skrivet av Will Ferrell tillsammans med Adam McKay, som gör en cameo i form av en ynklig racingförare. Resultatet blir ganska likt det första duon gjorde tillsammans, en massa Saturday Night Live-sketcher, där vissa är genialiska medan andra missar poängen.

En dag hotas Ricky Bobbys plats på tronen som kung över NASCAR när en otroligt fransk homosexuell Formel 1-förare vid namn Jean Girard (spelad av en genialisk Sacha ”Ali G” Baron Cohen), utmanar Ricky Bobby om mästartiteln. Bara idén av att en fisförnäm fransman skulle ta sig an eliten i den superamerikanska NASCAR-serien är i sig otroligt rolig men jag antar att om kaxiga amerikaner kan dominera Tour de France, så vore det väl inte mer än rättvist.

Att se Sacha Baron Cohen i sitt esse är underbart, det märks att han verkligen älskar att gå in för sina överdrivna karaktärer som Borat och Ali G. Jean Girard är inget undantag, han lyssnar på jazz, surplar i sig macchiato och läser Albert Camus-böcker samtidigt som han susar fram i sin Perrier-bil och hans sätt att uttala sin ärkefiendes namn (någonting i stil med ”Yrkee Bubbeee”) blir bara roligare och roligare varje gång man hör det. Om hans nya film "Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan" är ens i närheten av hans insats som fransman så kommer det bli höstens absoluta höjdpunkt.

Jean Girard besegrar i alla fall Ricky Bobby vilket resulterar i att han blir av med sin fru, sina vänner, sponsorer och även sitt förstånd. Han blir även av med körkortet och blir degraderad till ett cyklande pizzabud. Ricky Bobby tar då hjälp av sin försvunna pappa för att övervinna sina rädslor och klara av att köra fortare än någonsin tidigare.

Detta är en Will Ferrell-film, gillar man honom så är det troligt att man gillar filmen. Gör man det inte så blir detta nog ingen skrattfest. Men ”Talladega Nights” är ingen one-man-show. Ferrell lämnar gott om plats för de underbara birollsskådisarna John C. Reilly, Gary Cole, Jane Lynch och Sacha Baron Cohen som alla får chansen att glänsa.

Visst är Ferrell underhållande som Bush-korkade Ricky Bobby men det saknas ändå en liten nypa charm för att ”Talladega Nights” ska nå upp till ”Old School”-nivå. Det känns lite som om SNL-stämpeln inte riktigt har släppt greppet om McKay och Ferrell. Trots detta är det en skön film om härligt korkade karaktärer som parodierar den amerikanska sportvärlden och den nya vågen av biopic-filmer på ett helt klart underhållande sätt. När skämten sen varvas med ”Bourne”-fotografen Oliver Woods överraskande snygga racingklipp är det bara att tacka och ta emot.