Tallulah 2016

Lösdrivaren Tallulah råkar av en slump träffa på en lyxhustru som lämnar sitt barn hos henne för att själv kunna gå ut och festa. En motvillig Tallulah tar hand om barnet under ett dygn, men när mamman återvänder på fyllan väljer hon att ta den lilla med sig. Hon åker till sin före detta pojkväns bittra mor och presenterar henne för sitt ”barnbarn”, vilket är inledningen till en ny och annorlunda typ av vänskap de två kvinnorna emellan.

Sian Heder, som både skrivit manuset och regisserat filmen, imponerar stort med sin långfilmsdebut. Historien är otroligt välskriven och berättad så naturligt att det nästan skulle kunna vara vilken verklighet som helst som jag tittar på. Karaktärerna känna äkta, sympatiska och överlag lätta att relatera till och fastän att jag egentligen inte har så många likheter med de flesta av dem, kan jag ändå känna igen och förstå deras resonemang. Till och med den hemska morsan känner jag med, hon gör inte mycket rätt, men känns någonstans därinne som en genuin, om än väldigt trasig, individ som trots allt förtjänar min empati.

Detta är en film om i första hand olika kvinnor, deras drömmar, rädslor och tankar om osäkerhet och förlust. Det handlar om dem, deras relationer till varandra, men också hur de påverkats av männen i sina liv vilka egentligen inte har någon större inverkan på filmens huvudsakliga handling. ”Tallulah” är inte en uttalat feministisk film även om kvinnofokusen märks tydligt. Förvånansvärt nog och fortfarande, trots att vi är inne på år 2016 i vår tideräkning, känns det greppet som något nytt och uppiggande, vilket i och för sig säger mer om filmindustrin i stort än om just denna film i sig. Fast oavsett så fungerar approachen väl och historien blir i all sin självklara enkelhet mycket intressant att följa, oavsett åskådarens eget kön.

Främst är det Pages Tallulah och Janneys Margo som figurerar i centrum. De två kvinnornas relation bygger förvisso på en lögn, men lögnen fungerar på något sätt förlösande på de bådas respektive egna problem och uppmuntrar dem till att stanna upp och bli sanna mot sig själva.

Janney är som alltid helt magnifik och Page är även hon strålande. Det är inte så mycket väsen i deras agerande, de mest bara är sina karaktärer, men de är dem å andra sidan med sådan otrolig närvaro och övertygande minspel att man inte annat kan än att lita på allt de säger och gör.

”Tallulah” är en enkel, men aldrig simpel film. Den engagerar och roar trots ett allvar i botten.  Detta är en Netflixproduktion vilket innebär att filmen inte kommer visas på de stora biodukarna, även om den kvalitetsmässigt passat där. Fast samtidigt innebär tillgängligheten på nätet att fler har möjlighet att ta filmen till sig hemma i tv-sofforna vilket jag verkligen hoppas att ni också kommer att göra.