Tamara Drewe 2010

I bästa Robert Altman-stil följer vi ett dussintal personer som bor på eller kring en idyllisk liten farm ute på landet. Makarna Hardiment driver öppet hus för författarwannabees. Nicholas Hardiment (Roger Allam) är själv framgångsrik, publicerad skapare av flera populära romaner men samtidigt pretentiös, egocentrisk och ständigt otrogen, vilket den hunsade hustrun ständigt förlåter.

Allt sätts på sin spets när titelfiguren (Gemma Arterton) återvänder till byn. Ett f d oattraktivt rikemansbarn och numera (tack vare en skönhetsoperation) sexig, glamorös journalist som bestämt sig för att sälja det barndomshem hon växt upp i. Flera av byns män får upp ögonen för henne medan två tonårstjejer som är förälskade i hennes pojkvän, en egocentrisk rockstjärna (Dominic Cooper), sätter hämndplaner till verket.

Filmen bygger både på en brittisk seriefigur och en novell av Thomas Hardy (som nämns flitigt i filmen), och kombinerar de två stilarna galant. Samtidigt som det är ett relationsdrama i grunden finns här även en skruvad komedi med svart humor och farsartade situationer. Karaktärerna tenderar hela tiden på gränsen till stereotyper men visar sig hela tiden ha fler lager än väntat.

Den undviker dock lyckligtvis klichéer för även om B-kändisar inom musik- och författarvärlden får sig en rejäl känga så blir de ändå människor av kött och blod med riktiga begär. Lantisarna målas inte upp som inavlade puckon och filmens enda amerikan är överraskande nog den kanske mest jordnära och sansade i filmen. Tonårstjejerna är inte heller barnrumpor utan likt pojkar i sin egen ålder kaxiga busar med en brinnande längtan att utforska sin sexualitet.

Det är ordentligt underhållande, med rappt tempo och klockren dialog. Skådespeleriet är på topp där unga stjärnor som Arterton och Cooper (ljusår ifrån drömprinsen i "Mamma Mia") lätt smälter in bland mindre kända, brittiska proffs. Arterton visar här, efter några lättglömda roller i amerikanska popcornrullar, att hon är ett stabilt huvudrollsnamn att räkna med.

Upplösningen lämnar dock en del att önska. Man löser alla trådar lite väl enkelt och den smarta glimten i ögat tynar bort lite. Det är en förvånansvärt simpel och lättsmält film för att komma från Frears, som ändå skapat mindre mästerverk som "The Queen", "High Fidelity" och "Farligt begär". Det är långt ifrån hans bästa men absolut en av hans roligaste. En uppkäftigt svart feelgoodfilm med hjärtat på rätta stället.